195 eller kungen konfiskerade hela brottslingens förmögenhet, var släktens bidrag också nödvändigt. För att avskaffa släktansvaret måste därför påföljden väsentligt begränsas eller i varje fall målsägaren få sin rätt tillgodosedd i det konfiskerade godset. Vidare måste målsägaren förbjudas att hämnas på någon annan än gärningsmannen. Det är dessa samband somblir ledande för den följande jämförande analysen. Nordisk rätt 1 De ovannämnda motiven för lagstiftning på detta område kommer särskilt klart till synes i dansk rätt. År 1200 utfärdar Knut VI en stadga omdråp, som bland annat behandlar släktens betalningsskyldighet. Denna stadga har, liksom Valdemars förordning omättböter, haft en stor betydelse för svensk rätt också på andra områden än det här aktuella, varför jag utförligt redogör för dem. Inledningsvis konstateras att det framkommit allmänt klagomål över att dråpare gjort sig vinst av sitt brott genomatt tvinga förmögna släktingar att betala böter med sig, så mycket de fordrar. För att råda bot på detta stadgas nu att dråparen alltid först måste betala en tredjedel av böterna av sitt eget. Släktingarna ska hålla inne sin del till den dag, då boten ska överlämnas till den dräptes släktingar, detta för att inte dråparen ska göra av med den på annat sätt. Omnågon av släktingarna inte vill vara med och betala ska de andra uppmana honom till detta. Däremot får dråparen inte per nam, alltså genom att själv ta godset, tvinga honomatt betala, utan det ska ske med ”vår”, dvs kungens hjälp, om de andra släktingarna inte klarar av saken. Om dråparen tar nåm av sin släkting ska han dömas till böter eller i vissa fall till hängning för stöld. Släktingarnas betalningsskyldighet begränsas vidare till att gälla enbart vid dråp. ASun återger utförligt dessa bestämmelser men konstaterar att de inte varit tillräckliga för att stävja det onda, emedan brottslingen fortfarande endast betalar en tredjedel av boten. Därför har kung Valdemar, kung Knuts broder, tilllagt ytterligare bestämmelser. Enligt dessa får släkten endast ett subsidiärt ansvar för sina två tredjedelar av boten. Så länge somdråparen är kvar i stiftet ansvarar han ensam för böterna och den som hämnas på hans släktingar under den tiden blir fredlös. Omdråparen vill erbjuda böter ska detta ske på tre av de närmast följande landstingen. Flyr han däremot, blir hans släktingar betalningsskyldiga för sina två tredjedelar av boten och dessa ska erbjudas under de tre första dagarna efter dråparens flykt, annars utsätter de sig för målsägarens hämnd. ASun uttalar att de i så fall får skylla sig själva, eftersom de inte betalade.^ Motivet till lagändringen är således explicit att hindra dråparen från att oskä-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=