79 sysslan i och för sig måste anförtros en särskild yrkesgrupp av samhällsekonomiska och tekniska skäl. Calonius ställde sig kritisk mot värvningshärar eftersom de kunde användas mot medborgarnas lagliga friheter. Sverige ägde emellertid en arméorganisation, som redan genomsin uppbyggnad förekomsådana maktmissbruk. Indelningsverket rekryterade nämligen sina soldater inom nationen; soldaterna knöts därigenom samman med övriga medborgare genom olika intresseband. Trots sin i tjänsten ovillkorliga lydnadsplikt var dessa indelta soldater ändå i främsta rummet medborgare med uppgift att kämpa för sina egna och andra medborgares intressen, inte monarkens prestige och politik. Högre befäl borde enligt Calonius av samma medborgerliga säkerhetsskäl endast anförtros personer, vilka genom jordinnehav, förmögenhet eller andra samhällsbindningar hade det största intresset av att upprätthålla landets statsskick. Utifrån denna grundidé om krigsmannens medborgarskap och delaktighet i samhällslivet byggde Calonius upp sin militärstraffrättsliga teori, som omfattade såväl prevention som bestraffning av brott. Brottslighet skulle först och främst förebyggas med olika medel, menade Calonius. Krigsmakten borde t.ex. understödja religionens tillväxt hos soldaterna, eftersomen religiös livsinställning befordrade dygd och god moral. Krigsmakten måste vidare stävja alla utsvävningar under truppmöten redan innan de slutat i brott. Krigsmakten måste även betala sina soldater så god lön att ingen behövde tvingas till kriminalitet för fattigdoms skull. Sist och slutligen måste soldatyrkets sociala ställning och anseende förbättras samt soldaterna få erfara övriga medborgares uppskattning. Krigstjänst borde därför enligt Calonius’ mening inte få ådömas som straff, ingen rekryt med fläckad vandel enrolleras och brottslingar som lidit äreröriga straff promt avvisas från truppen. I krigsmannavärdighetens väsen låg nämligen att soldaten måste skyddas av lagen i den utsträckningen, att han under tjänsten aldrig såg sig utlämnad åt befälets godtycke. Soldaten borde aldrig få misshandlas efter nyck och infall eller behandlas med omänsklig känslolöshet, bestraffas med neslig kroppsplikt eller andra otjänliga och svåra korrektioner för mindre, icke vanartiga eller ouppsåtliga förseelser.-' Trots alla förebyggande åtgärder behövde krigsmakten ändå repressiva maktmedel för att komma till rätta med den militära brottsligheten. Utifrån Calonius’ grundprincip om soldatens medborgarskap borde den militära strafflagstiftningen endast anses som en tillämpning av allmän straffrätt på krigsståndets speciella situation. Soldatens straffrättsliga ställning fick inte avvika från andra medborgares i mer än de avseenden som betingades av hans yrkesplikter. Calonius såg därför krigslagstiftningen en26 Calonius s. 1—51. Calonius s. 16—29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=