RB 33

78 av den extrajudiciella bestraffningsrätten, eftersom därvid »ofta den livligaste håg och lust för tjänsten hos den bästa sujet kan fördärvas».^'* Därmed var von Essen i ett steg framme vid sin grundläggande ståndpunkt beträffande den förutsättning från vilken militärrätten borde utgå. Mot soldater drivna av ära och vilja att tjäna fosterlandet vore inte samma militära lagar lämpliga som »för den övriga ogranskade militära massan i de flesta nationers tjänst», von Essens programlydde vidare: »Således bibehållandet av soldatens ära och ambition bliva den första grundregel i de militära lagarna till inplantande av denna esprit hos honom. Den kvävdes både genomobehörigt förfarande med honom som ock genom en soldat mindre värdiga straff. Straffen allvarsamma men militära, ej hederliga, vilket jag anser allt kroppsblottande och spöslitande vara; men sedan andra straff fruktlöst använda blivit, och en vanartig, enligt lagarnas helgd och den allmänna säkerhetens skyddande, genom något vanhederligt brott sig till något publikt kroppsstraff förtjänt gjort, bör han genast från krigstjänsten föravskedas såsom ovärdig att däri mera kunna återkomma. Lydnaden sträng; men soldaten tillika med denna i militärståndet första skyldigheten beskyddas vid sin rätt, och övertygad att såsom medborgare äga Konungens och lagens protektion, och att honom ej kan åläggas annat, än det som härflyter ur Kongl. Maj:ts bud och befallningar och tillika bidragande till dess och Rikets tjänst; då är han säker och kan ej annat än som en vårdad och värdig medlem av samhället tänka högt om sig själv, undfly lasten och alltid hava äran till föremål. Det var med denna stolthet och höghet i tanken som de tappra romare erövrade världen dock alltid efter krigslagar disciplinerade, och var soldat leddes där av lika ära sombefälhavaren, och det är egentligen i denna förädling av soldatens tänkesätt, vi skola hämta jämvikt och styrka till försvar mot en överlägsen makt».“^ Även Mathias Calonius tog sin utgångspunkt i den medborgerliga principen om var mans skyldighet att försvara sitt eget samhälle även omkrigarvanvon Essen s. 20 ff. von Essen s. 24 ff. Udden mot den preussiska prygeldisciplinen är påfallande hos von Essen: »Våra grannars disciplin och krigslagar måtte ej häri bliva oss till exempel. Det är antingen nationens lynne eller ock konstitutionen av en sådan armé, sammansatt av flera nationer, som fordrar den strängaste utövning, som nödvändig till sammanhållningen därav. Och ehuru den store konungen av Preussen Fredrik II har lämnat övertygande bevis att en sådan disciplin varit oundgänglig i en armé av dylik sammansättning som den enda utväg att göra denna maskin nyttig och fruktansvärd, varigenom han vunnit segrar, stadgat sin konungamakt och gjort sitt namn både aktat och fruktat i Europa; Så bevisar det dock endast att denna monark genom sitt militära geni varit superiör framför sina fiender och således förenat [att] med krigskonsten disciplinera och föra en sådan armé som den enda utväg att göra den stridbar och oövervinnerlig. Men ej därför att dess trupper och konstitution så nyttiga och nödvändiga militära lagar äro de, som häri böra tjäna en nationell och av kärlek för dess konungs och fosterbygds väl stridande armé till efterföljd, ehuru de genom denna stora monarks personliga egenskaper bidragit till detta rikets tillväxt och anseende».

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=