80 dast som en specialtillämpning av allmän ordnings- och kriminalrätt på krigsståndets särskilda situation och plikter.-® Calonius’ arbete bör läsas mot bakgrund av den vid denna tid pågående debatten i Beccarias efterföljd om straffrättens ekvivalensproblem. Helt allmänt gick denna som vi sett ut på att finna rimlig överensstämmelse mellan brottens svårighet och farlighet å ena sidan samt straffens brutalitet å den andra. Hos Calonius möter två argument mot förintelsestraffrätten: Å ena sidan verkade en strikt tillämpning av dödsstraff efter lagens bokstav avtrubbande och förråande på allmänheten; allmänhetens ökade råhet skulle därmed kräva ännu brutalare avrättningar för att fortfara att injaga skräck för straffet; straffskärpningen skulle således framtvinga ytterligare straffskärpning genom sin egen inneboende effekt. Åandra sidan måste mängden av verkställda dödsstraff till sist få hela rättskipningen att framstå som omänsklig; reaktionen bleve, menade Calonius, att de laga straffen upphävdes genom täta, arbiträra leuterationer av hänsyn till humanitet och billighet. Calonius argument mot förintelsestraffrätten byggde alltså på ett effektivitetsövervägande. I det ena fallet verkade dödsstraffen alltför brutaliserande utan att ge den avsedda allmänpreventiva följden. I det andra förtog vissheten om en säker leuteration straffens avsedda individualpreventiva effekt. Det stora kriminalpolitiska problemet bestod m.a.o. i att åter finna ekvivalens mellan brott och laga straff. Det gällde att finna straffalternativ som gav kraftig avskräckning från brott utan att behöva öka den strafflidandes kroppsliga plåga. Det är således viktigt att notera, att Calonius endast avvisade straffrättens förintelsesida men ingalunda dess avskräckningssida.-® Även krigslagarnas straff måste avmätas med mänsklighet »om de med tillbörligt eftertryck skola kunna handhavas». Det hade därför varit bättre menade Calonius att inskränka antalet dödsstraffmöjligheter redan i lagtexten och gradera brotten efter den skada och våldsamhet med vilken de begåtts. »Det hade varit bättre, säger jag än att sedan nödgas vika för det allmänna tänkesättet och tillåta, det, genom täta och ofta nog arbiträra leuterationer, lagen måtte göras kraftlös och föraktad».®® Calonius uppfattning om leuterationemas fördärvlighet överensstämde alltså väl med de tankar som krigsfiskalen Ronander ventilerade i sin inlaga till generalauditören år 1795.®i De alternativ till dödsstraffen som Calonius övervägde var landsförvisCalonius s. 32 ff., 36 ff., 38 f. ** Calonius s. 31—41. Calonius s. 38 ff. Jmf. ovan II. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=