77 Mathias Calonius, juris professor i Åbo och det senare 1700-talets främste forskare och lärare inom juridiken^” utgav i slutet av 1790-talet under total anonymitet i de »Krigssamlingar», som redigerades av Georg Adlersparre, en framställning med den något anspråkslösa titeln »En kort anvisning till de allmännaste grunderna för krigslagar». Anonymiteten har föranlett någon forskare att betrakta Calonius’ arbete som ett verk av den senare revolutionären Adlersparre. Under den anspråkslösa och något intetsägande rubriken dolde sig emellertid den svenska militärstraffrättens dittills mest genomtänkta teori. Arbetet uppskattades efter förtjänst redan av samtiden och mottogs med lysande recention i landets främsta militära tidskrift.-® En undersökning av arbetets tillkomsthistoria visar att det författats i stor hast för att bekämpa ett antal fördomar Calonius ansåg finnas inom den kommitté vilken fått till uppgift att överse 1795 års krigsartiklar.-* O. R. von Essens militära straffrättsidéer, som alltså formulerades nästan ett decennium före göticismens genombrott, inordnade krigsstraffrätten i det nationella väckelseprogram, som bröt igenom först 1812. von Essen framhöll nödvändigheten av att låta soldaterna drivas av äran och sin egen yrkesstolthet. En soldat utan ärekänsla, utan hög tanke om sig själv och fylld av tron på det egna yrkets föraktlighet och trälaktighet, kunde endast drivas till sina skyldigheter genom fruktan. Han skulle utnyttja varje möjlighet att smita undan, menade von Essen. Det ständiga straffhotet skulle slutligen förvandla hans fruktan till förhärdad olydnad. Då det som nödvändigast gällde rikets försvar blev han feg och flydde för fienden.-- Utgjorde därför äran och soldaternas anseende själen och styrkan och mer än antalet av en armé, borde soldaten först och främst bibringas dessa ädla och betydelsefulla egenskaper. Han måste därvid föregås av överordnade med värdiga exempel. Rekryten skulle undervisas om disciplin och krigslagar och fås att förstå, varför deras efterlevnad var så nödvändig.-'* Då han straffades måste han begripa orsaken till bestraffningen. Fel, som begåtts av okunnighet, mindre gott förstånd eller oförmåga att verkställa givna befallningar, måste noga skiljas från förseelser som framgått ur ont uppsåt, ovilja eller olydnad. De förstnämnda måste korrigeras utan hårdhet, de senare promt och allvarsamt, von Essen varnade dock för missbruk Samuelsson s. 24. Om Calonius, se Gadolin passim. Avhandlingen även publ. i Calonii Opera Omnia III s. 3 ff. Svenska krigsmannasällskapets handlingar 1798 s. 84 ff. Mathias Calonii bref till Henrik Gabriel Porthan s. 306. Några utsikter att kunna påverka krigslagsutredarna ansåg sig Calonius emellertid knappast ha, ty »Vår justltierevisions betjäning läser varken detta eller annat», von Essen s. 4 f. von Essen s. 6—17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=