74 vanns endast genom en med ständig övning och stränghet inlärd disciplin; mot disciplinen syftade militär tjänst i stort som smått; somligt gavs visserligen namn av pedanteri och ansågs utan nytta, men inom krigsståndet fanns inget oviktigt; minsta fel kunde äventyra en hel armés användbarhet; förlorade officeren sin distans till de underlydande, följde allmän försumlighet; alla måste därför med stränghet hållas vid sina skyldigheter, rättelse meddelas och, om denna inte hjälpte, den felande gallras ur truppend® Både von der Lancken och Mauvillon var således tydligt bundna av manövertaktiken. Disciplin var för dem liktydigt med metod att förflytta en truppavdelning. En viss tendens att tala om medlen för att öka soldaternas spontana stridsvilja kan dock märkas under 1780—90-talen. Revolutions- och napoleonkrigen gav som nämnt manövertaktiken dödsstöten. Drakoniska lagar, drill och omåttlig stränghet visade sig inte hålla måttet för att utveckla truppernas maximala stridspotential. Truppens psykologiska beredskap och soldatens frivilliga vilja att gå ut i striden betonades på ett sätt som varit otänkbart tidigare. Idealen söktes delvis i antiken, vilket i och för sig inte var alldeles nytt; redan i ett 1772 utgivet arbete om den antika disciplinens tillämpning inom en dåtida armé hade major Olof von Stierneman antytt att de forntida härförarna byggt sitt befälsskap på naturlig personlig auktoritet. Soldaten borde lyda mera av förtroende för befälhavarens skicklighet än av hot och tvång.^^ Vad som därefter skedde i fråga om doktrinutveckling skedde snabbt. Tio år efter von Stierneman framhölls i ett arbete av en anonymförfattare just disciplinens psykologiska betydelse. En chef måste sträcka sin omsorg till alla underlydande, äga saktmod, tålamod och förmåga till klok bedömning av människor för att vinna underlydandes förtroende och tillgivenhet. Fann de underlydande blott dessa egenskaper hos chefen, skulle de handla av lust och nöje och fullgöra sina åligganden bättre än omde piskades fram med stränghet, framhölls det. Chefen måste visserligen påtala alla fel men göra det med saktmod och redlighet. Då behövde stränghet sällan tillgripas, eftersom flertalet soldater bringades till lydnad redan med lämpor. Att korrigera alla fel lika strängt vore onaturligt, omänskligt och oförenligt med bestraffningssyftet, hette det. Det är i och för sig tidstypiskt att befälhavarna uttryckligen antogs behöva inskärpa hos lägre befäl »att ej underlåta att anse deras soldater såsom människor».^- För generallöjtnant B. E. Franc-Sparre var den preussiska taktikens svaghet bevisad. De revolutionära fransmännen hade utgjort en parodi på krigare, letts i strid av ovana och till största delen outbildade anförare men von Mauvillon passim, dock särskilt s. 38 ff. “ von Stierneman s. 124 f. Den uplystc regementschefen s. 1 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=