67 befäl kunna visa att de nya rättsreglerna satt cheferna ur stånd att effektivt rätta och förekomma fel, försummelse, oordning och tröghet i tjänsten men främjat olydnad, sturskhet och rymning. Puke föreslog därför en återgång till en för ändamålet passande oundgänglig stränghet. Befälhavande karlskronaamiralen Palmqvist pekade på samma sätt på en erfarenhet som »bedrövligt nog» visade att manskapet i allmänhet uppfyllde sina skyldigheter endast med hjälp av yttre tvång. Palmqvist misströstade om förändring så länge allmänna anstalter saknades för de lägre folkklassernas undervisning, »medel för den moraliska odlingen så nödvändiga och av tidevarvets anda påkallade». Palmqvist antog emellertid att befälhavarna inte skulle komma att missbruka bestraffningsmakten om denna gjordes strängare. Med Pukes rapport som grund uttalade sig även Krigshovrättcn för en skärpning av bestraffningsmakten, dock med den inskränkningen att högsta kroppsplikt endast borde få ådömas av krigsdomstol och inte åläggas extrajudiciellt av befälhavare.^ Kungl. Maj:t lämnade den begärda straffskärpningen utan bifall. Den avvisande hållningen från regeringens sida mot skärpning av de extrajudiciella straffen är förklarlig. En jämförelse mellan den befogenhet att straffa extrajudiciellt som tillerkänts befälhavarna mellan 1795 och 1812 och den tillämpade leuterationen av dödsdomar under krigsåren 1808—09 och 1813 visar hur omfattande befälhavarnas straffmakt i verkligheten hade utsträckts. Leuterationerna för i krig, dvs. för under graverande förhållanden begångna brott, föll i betydande grad inomde extrajudiciella bestraffningslatituderna. 1.1. Brotts- och straffbild under kriget 1808—1809 Vi riktar först uppmärksamheten mot leuterationspraxis 1808/09. Brottsbilden från det Stora nordiska krigets dagar återkommer. Av 220 leuterationer gällde 137 rymning och undanhållande, 18 rymning kombinerad med stöld, rån, inbrott och våldshandling, 21 rymning jämte förskingring av militär utrustning medan 14 personer stod under livsstraff för stöld, rån och inbrott, övriga brottsgrupper var numerärt obetydliga: hot mot förman eller misshandel av förman fyra, rån eller inbrott utan samband med rymning fem, inställelse- och fanedsvägran två, orderbrott nio och opreciserade subordinationsbrott tio. Dråp och mord har inte medtagits i denna och följande sammanställningar. Av 220 dödsdömda hade således 176 begått rymning och med rymning sammanfallande tillgrepps- och förskingringsbrott. Krigsmaktens centrala ^ Skrivelser t KM: KHR (vol. 2) t KM 27.3.1816 med bif. remisser från generalamiral J. Puke 5.6.1815 och konteramiral M. D. Palmqvist 6.4.1815, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=