63 formen var alltså rekryteringspolitiskt. Ingen skulle behöva tveka att inträda i beväringsleden därför att han i dessa menade sig riskera en behandling sombestods kriminella, vilket naturligtvis stötte hederskänslan. Därför måste bestraffade personer hållas borta från beväringen och alla infamerande straff försvinna. Eftersom den militära tjänsten åtagits som en hederssak, borde den givetvis inte få till resultat, att den enrollerades allmänna rykte skadades, om han förbröt sig mot lagar som han frivilligt ställt sig under. Det föreföll därför naturligt att vid behov använda en speciell, från allmän bestraffning artskild korrektion: arreststraff. 1812 års allmänna beväring I februari 1811 påbjöds den nya roteringen och i slutet av april samma år tvingades Kungl. Maj:t utnyttja 1809 års ständerfullmakt att utskriva det extra förstärkningsmanskapet. För att stilla en väntad allmän oro inför utskrivningen befalldes befälhavarna redan i själva uppbådskungörelsen att förhindra förnärmning av manskapet; bestraffningsmakten finge tillgripas först vid verkligt påkallat behov. Samtidigt avgavs ett löfte om revision av krigsartiklar och andra med disciplinen sammanhängande författningar.^^ Trots Kungl. Maj:ts löften tände beväringskungörelsen oroseldar i de landsdelar där lantvärnets förluster varit särskilt stora. Trupper sattes in mot allmogeupploppen, dödsoffer krävdes, många fängslades som upprorsmän, dödsdomar fälldes men få verkställdes. Under alla förhållanden visade dessa händelser under våren 1811 med all tydlighet hur känslig beväringsfrågan egentligen var.^® I februari 1812 togs därför det första steget mot uppfyllelse av 1811 års reformlöften genom tillsättandet av en krigslagskommitté under ordförandeskap av statsrådet Wrede. Kommittén arbetade med krav på snabbt resultat och kunde avlämna ett betänkande om krigslagstiftningens mest trängande reformbehov redan efter en månads arbete.^® De kommitterade anförde att en reformborde ha ett dubbelt syfte. Dels måste möjligheter skapas för snabbare processuell rutin; enklare mål, som fortfarande formellt fordrade handläggning av krigsdomstol, kunde med fördel avgöras extrajudiciellt. Dels borde de i krigsartiklarna utsatta dödsstraffen för flera förbrytelser kunna mildras med hänsyn till brottens obetydliga fara för krigstukten, »övertygelsen omde i lagen utstakade straffens 2.4. KK 23.4.1811 ang. förstärkningsmanskapet, p. 7, Ärstrycket. Statsrådsprotokoll i krigsärenden 23.4.1811, RA. KM t generaladjutanten för armén 23.4.1811, Generaladjutantens f. armén arkiv, KrA. Jansson s. 507. s» StPGenAud 20.2.1812, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=