62 att de uppställda kraven borde godtagas eftersom de mer eller mindre gällde som villkor för att få beväringsinrättningen till stånd. Kommittén var emellertid obenägen att för tillfället förespråka att denna gotländska specialrätt skulle utsträckas även till andra förstärkningsstyrkor, om sådana kom att utskrivas. De gotländska rättsreglerna borde emellertid underkastas vidare prövning i samband med en framtida krigsiagsrevision.’*-' Kungl. Maj:ts beslut fick till sist följande innebörd: 1. Krigsartiklarna skulle fortfara att gälla beträffande beskrivning av militära brott och därmed sammanhängande krigsmannaskyldigheter. 2. Kravet på lika straff för alla krigsmannagrupper kunde ej tillgodoses. 3. Brott under tjänst men utan direkt samband med tjänsten skulle få upptagas och avgöras vid allmänt brottmålsforumpå begärt sätt. 4. Alla kroppsbestraffningar med gatlopp och spö för militärbrott, som inte följdes av dödsstraff, fick ersättas av fängelse i mörkt rum utan sällskap och utan annan dryck än vatten. Högsta straffsatsen sådant fängelse (45 dagar) ansågs motsvara högsta kroppsplikt, dvs. nio varv gatlopp. 5. Den extrajudiciella bestraffningen graderades och fastslogs för manskåpets del till arrest upp till åtta dagar i eget kvarter, arrest från åtta till 15 dagar i eget kvarter, arrest på högvakt från 15 till 30 dagar och slutligen högvaktsarrest från 30 till 45 dagar utan möjlighet att läsa och skriva och utan annan dryck än vatten.^^ Vid ärendets behandling i konseljen gjorde kronprins Carl Johan en betydelsefull diktamen till protokollet: Befälhavare måste, innan han utövade rätten att förvisa mål till krigsdomstol, överlägga med två officerare av högsta grad bland beväringsmannens eget befäl och inhämta deras yttrande omlämpligheten i att låta målet upptagas inför krigsrätt.^^ Av statsrådsprotokollet framgår inte entydigt avsikten med kronprinsens yttrande, men i den samtida svenska militära litteraturen framhålls just att bestraffningsberättigad chef måste klargöra, om en förseelse begåtts av vanart och ont uppsåt och därför fordrade judiciellt avgörande eller framgått ur oförstånd och okunnighet vilket kvalificerade den för extrajudiciell behandling. Det var därför naturligt att chefen konfererade med den tilltalades eget kompanibefäl om lämplig bestraffning. Med makt att straffa extrajudiciellt följde ovillkorligen plikten att känna förbrytarens lynne, urskilja om felet begåtts av uppsåt, ovilja, försummelse eller oförstånd, lämpa straffet därefter och sedan låta det verkställas.^® Det bakomliggande syftet med den gotländska militärstraffrättsllga re3» StPGenAud 21.3.1811, RA. 3^ KBr 21.3.1811 ang. krigsartiklarnas tillämpning på Gotlands beväringsmanskap, Ärstrycket. 35 StPGenAud 21.3.1811, RA. 3® von Essen s. 22 ff. örnsköld § 157.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=