61 Nationalbeväringens syfte var uteslutande inriktat på hemortsförsvar; försvarsförpliktelsen byggde på frivilligt åtagande. Man hade därigenom kommit förbi den förhatliga värnplikten. »Den fattigare ingick däruti med nöje, då han såg sina plikter delas av den förmögnare», rapporterade Cederström 1812. Den förmögnare »fann sin aktning och heder därmed förbundna att han ställdes i ledet med den för goda seder och lika ren vilja utmärkte medundersåten». Därigenom uppstod »en enda och gemensam anda».“^ Det gotländska försvarsprogrammet medförde således en viss utjämning mellan männen i ledet, vilket i sin tur föranledde några viktiga militärstraffrättsliga reformkrav. För det första önskade gotlänningarna bli kvitt alla straff för militära brott, som innebar ett offentligt skymfande av delinkventen. Som infamösa räknade de degradering, gatlopp, prygel och fuktel, vilka borde ersättas av fängelse av olika svår grad och lång tid. Även extrajudiciell korrektion borde verkställas genom graderat fängelsestraff. För det andra såg de helst den militära bestraffningen verkställd med ett för alla krigsmannagrupper lika straff. För det tredje yrkade de på handläggning av alla brottmål inför allmän domstol, så snart brotten inte gick att betrakta som egentliga militära förbrytelser, dvs. fanns beskrivna och straffbelagda i allmän lag. Brott som gick på heder och ära borde automatiskt diskvalificera från vidare engagemang i nationalbeväringen.-® Särskilt de två första kraven var utpräglat ståndsnivellerande. Man ville bli kvitt det offentliga skymfandet och få ett för alla gemensamt straff, den avskilda arresten. En talande parallell fanns i 1734 års lag (SB 5: 5), som medgav domare att förvandla kroppsstraff i fängelse på vatten och bröd, dvs. ett arreststraff, om delinkventens samhällsställning skadades genomoffentligheten.^® För att inte direkt omöjliggöra en överenskommelse tvingades Cederström acceptera de gotländska kraven. Han lät därför meddela Kungl. Maj:t att han lovat motparten att beväringsmanskapet finge bestraffas endast efter de grunder som innehölls i överenskommelsen.^^ Kungl. Maj:t åtnöjdes dock inte med detta. Tydligen ansågs ingen egentligen kunna förutse konsekvenserna om ytterligare frivilligstyrkor blev inrättade. Ärendet hänsköts därför till en särskild sakkunniggrupp bestående av justitiestatsministern Gyllenborg (ordf.), statsråden Wrede, Platen och Adlercreutz samt justitierådenHamilton och Liljevalch.^- Utredarna föreslog R. Cederströms rapport t KM 23.3.1812 ang. den gotländska nationalbeväringen, Ärstrycket. KBr 21.3.1811 ang. krigsartiklarnas tillämpning på Gotlands beväringsmanskap, 29 Ärstrycket. Jmf. Bohlin s. 360 f., 370 f. Nehrman 1756 s. 77 f. 3» R. Cederström t KM 3.2.1811, M 87, RA. 32 StPGenAud 7.3.1811, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=