59 ligt för Gustav IV Adolf. Lantvärnet kunde emellertid anknyta till den gamla föreställningen om allas skyldighet att vid fara gå man ur huse.‘” I verkligheten spelade förmodligen den ideologiska dräkten en obetydlig roll i jämförelse med folkbeväpningens omedelbara försvarspolitiska syften. Lantvärnsplikten ålades alla män mellan 18 och 25 år som en personlig skyldighet men komi verkligheten att drabba endast var fjärde eller femte man. Motviljan mot enrolleringen framskapade t.o.m. ett lejningsförfai*ande. Leden fylldes därigenom delvis med ett mindre gott soldatmaterial. I viss utsträckning har också de män som kommit i delo med den militära rättvisan gått att bestämma som lejda med tidigare kriminellt förflutet.^® Beträffande frågan om de utskrivnas behandling i disciplinärt avseende kan Kungl. Maj:t knappast frånkännas ambitionen att ha försökt rätta till vad som brustit vid tidigare tillfällen. Redan i de förslag till allmänt uppsom föregick lantvärnsbeslutet hade framhållits att folkbeväpningen måste bygga på spontan vilja att försvara den hotade nationella självständigheten.-^ Försvarsviljan fick därför inte dämpas av rädsla bland allmänheten för lantvärnsmännens personliga välfärd och säkerhet. Statssekreteraren Carl Lagerbring menade att beväringsmännen måste övas »med all möjlig lämpa och utan all slags kroppsaga». En annan förslagsställare i lantvärnsämnet, kanslirådet Pehr Malmström, yrkade att rika och fattiga skulle tjäna på lika villkor. Malmström ansåg i konsekvens därmed nödvändigt att avskaffa de vanärande extrajudiciella bestraffningarna, humanisera krigslagarna och avvisa personer med kriminellt förflutet från beväringen. Ingen skulle få placeras i uppbådet som straff.^- Konungens ursprungliga uppdrag åt Lagerbring att utreda lantvärnsfrågan i allmänhet hade emellertid inte innefattat ett uttryckligt bud att även utfärda militärrättsliga särbestämmelser för lagföring av lantvärnsmän.-'^ Senare bestämdes dock att lantvärnsmän skulle stå under krigsartiklarna men inte underkastas extrajudiciella kroppsstraff för tjänstefel. Detta straffpolitiska beslut var ägnat att medföra komplikationer. Det legaliserade två skilda bestraffningssystem inom samma trupp, eftersom lantvärnstrupp ju skulle tjänstgöra tillsammans med indelta och värvade båd. Samuelsson s. 9—71, 357. Samuelsson s. 53, 60, 85. General G. M. Armfelt t KM 14.2.1808, L 315 b, UUB. Generalmajor C. P. C. von Schwerin t KM odat., F 650 b, UUB. Sveriges krig 1808—1809, IV bil. 4: »På frivilliga kan man icke räkna. Återstår blott utskrivningssystemet, det för nationen minst betungande och även det rättvisaste recruteringssätt, emedan de onekl. är varje medborgares ovillkorliga skyldighet att med sin person och sin förmögenhet bidraga till fäderneslandets försvar krig nu för tiden föres icke blott emot nationer utan även mot individer». C. Lagerbring t KM 22.2.1808, L 315 b, UUB. P. Malmström: PM om ett svenskt lantvärn, F 621, UUB. Gustav IV Adolf t C. Lagerbring 10.3.1808, F 650 b, UUB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=