RB 33

58 avgöras av allmän domstol efter allmän lag. Krigsartiklarna ansågs inte nödvändigt behövas mot personer som frivilligt åtagit sig försvarsbördan.^^ Ett framgångsrikare folkbeväpningsförsök kom dock till stånd redan följande år i Västsverige, men folkbeväpningens organisatör, general G. M. Armfelt, var nu fast besluten att förhindra officerarna att använda preussiska metoder bland ett folkligt uppbåd av detta slag. Vid ett fjärde försök, slutligen, år 1790, då avsikten var att stärka flottans numerär med frivilliga, tillförsäkrade Kungl. Maj:t åter de enrollerade en beskedlig behandling och förbjöd hårdhet från officerarnas sida.^® I samtliga dessa trevande folkbeväpningsförsök visade sig således reformer av krigslagar och disciplinära villkor spela en betydande roll som förhandlingsvederlag från allmogens sida. Rättspolitiskt hade i varje fall demonstrerats att ett frivilligt uppbåd inte kunde eller behövde ställas under samma militärstraffrättsliga och disciplinära förhållanden som den indelta eller värvade truppen. Denna synpunkt skulle komma att prägla den militärrättsliga utvecklingen under beväringsorganisationens realisering i Sverige fram till 1812. Den militärrättsliga utvecklingen sammanhänger intimt med tre kronologiskt på varandra följande beväringsorganisationer: lantvärnet, den gotländska nationalbeväringen samt 1812 års allmänna beväring. 2.2. Lantvärnet Under 1790-talet befästes internationellt uppfattningen om värnpliktsinrättningen somkrigsmaktens grundval och primärarekryteringskälla. Motsvarande företeelse möter för svenskt vidkommande först åtskilliga år in på 1800-talet, nämligen vid tiden för freden i Tilsit 1807. Tilsitfreden innebar för svenskt vidkommande en indirekt katastrof; Ryssland fick nu fria möjligheter att anfalla de svenska östprovinserna. Inför ett allt tydligare hot om ryskt angrepp tvingades Sverige till genomgripande förstärkningar av sitt försvar. Folkbeväpningen kom åter till heders, nu under beteckningen lantvärn’, beteckningen var direkt hämtad från en samtida preussisk motsvarighet. 1808 års lantvärn skilde sig från tidigare folkbeväpningar. Lantvärnet var avsett att användas till hela landets försvar, inte endast till hemortens. Även i officiellt ideologiskt syfte skilde sig lantvärnet från de äldre beväpningarna. De senare hade utan svårighet kunnat uppbyggas kring en frihets- och medborgaridé som ännu inte hunnit komprometteras av revolutionshändelserna i Frankrike; Gustaf III hade t.ex. kunnat ställa sig i spetsen för uppbådet i egenskap av landets förste medborgare, vilket var omöjKK 7.4.1788 ang. lantvärn i Karelen, Ärstrycket. von Bonsdorff s. 94—102. KK 10.1.1790 ang. förhyrning av sjöfolk, Ärstrycket. Tegnér s. 243.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=