57 2. Svenska folkbeväpningar och militärstraffrättsliga vederlag 2.1. Fyra folkbeväpningar —fyra fall av ifrågasatt militärrätt Under 1700-talet aktualiserades tanken att beväpna folket som förstärkning av den reguljära krigsmakten vid åtminstone fyra tillfällen: 1743, 1787, 1788 och 1790. I alla dessa fall ifrågasattes den militära straffrättens tillämpning på de frivilliga styrkorna. Det första fallet utspelades under riksdagen 1741/42, i samband med att ett förslag framställdes inom adelsståndet om inrättning av en frivillig militärkår. När förslaget upptogs till diskussion i bondeståndet ifrågasattes omedelbart om inte en kår av denna art måste stå under kommenderande chefens lydnad samt »under lagen och krigsartiklarna och de förseelser, som därvid kunna förefalla, därefter bliva ansedda».*^ Motviljan mot enrollering i en trupp, som trots sin frivilligkaraktär, ändå behandlades på samma villkor som den reguljära krigsmaktens socialt deklasserade enheter, var omfattande. Bevisen för vådorna av den extrajudiciella prygelbehandlingen var helt enkelt alltför talande. Vid riksdagen 1756 fann sig bondeståndet föranlett att anföra underdåniga besvär mot behandlingen av krigsfolket; soldaterna blev för nog ringa förseelser sä hårt hanterade och slagna med pryglar att de blev både lama och lytta, hette det. Kungl. Maj:t svarade med att hänvisa till två cirkulärskrivelser somtillställts samtliga regementschefer i ärendet; Kungl. Maj:t hade därtill befallt cheferna att noga övervaka att inga andra bestraffningssätt bleve brukade vid förbanden än sådana som fanns bestämda i lag och krigsartiklar. Inte endast helt olagliga betraffningsformer fanns således i bruk; de olagliga straffen användes därtill med en skärpa som invalidiserade delinkventerna. Med det extrajudiciella bestraffningssystemets allmänna genombrott är det tvivelaktigt om den kungliga rundskrivelsen blivit mer än en from förmaning.^® Nästa folkbeväpningsförsök gjordes 1787 inför kriget mot Ryssland. Den reguljära arméns styrkepotential var på vissa frontavsnitt otillräcklig. Särskilt påtagligt gällde detta för Karelen. Kungl. Maj:t Inriktade sig därför på att få till stånd ett frivilligt uppbåd just i denna landsända. Förhandlingarna med allmogen skedde genom särskilt utsända emissarier om villkoren för det frivilliga åtagandet. Försöket misslyckades. Fruktan för de militära tvångsmetoderna visade sig åter vara alltför stor och mildrades inte tillräckligt genom försäkran från Kungl. Maj:t att det nya uppbådet skulle avklädas all möjlig militär prägel, endast användas till hemortsförsvar, de uppbådade garanteras en human behandling och brott i tjänsten Bondeståndets riksdagsprotokoll V s. 321 (14.6.1743). Bondeståndets riksdagsprotokoll VII s. 1055 (KM:s resolution pa allmogens besvär 29.11.1756).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=