54 verklighet. Det första draget är den rent ackusatoriska, omedelbara och muntliga rättegångsformen. Det andra är strävan efter legalitet och civilt inflytande över rättskipningen. Det tredje är egaliteten: alla grader ställdes inför en och samma domstol. 1.2. De preussiska reformerna Inför de revolutionära franska truppmassornas tryck och stridsmoral föll Fredrik den Stores militära organisation samman och med denna även prygelpedagogiken och kroppsstraffdoktrinen. I jämförelse med Allgemeines Landrecht framstod de samtida preussiska krigsartiklarna som föråldrade, inte minst därför att den förra tillämpade frihetsstraff där de senare föreskrev kroppsstraff.^® Det franska reformexemplet verkade otvivelaktigt attraherande, men en preussisk militärrättsform framtvingades av pur nödvändighet för att inte kompromettera värnpliktsinstitutet; fortfarande vid denna tidpunkt medgav lagen extrajudiciell bestraffning med upp till 30 prygel för ett aldrig så obetydligt exercis- eller putsfel. På hösten 1806 påbörjades arbetet med att skapa en från grunden ny militärstraffrätt. Arbetets detaljer är förhållandevis väl kända. Pådrivande var bl.a. två av Preussens främsta militärer, de berömda generalerna Gneisenau och Scharnhorst, samt generalauditören J. F. von Koenen. Reformarbetet kan över huvud taget lätt inordnas i den större politiska omvälvning i Preussen som vanligen brukar förknippas med ministern vomStein. Den steinska insatsen inriktades särskilt på att förstärka Preussens inre styrka och sammanhållning inför slutuppgörelsen med Napoleon och det militärstraffrättsliga arbetet på att undanröja de högre socialgruppernas ovilja mot värnpliktsinrättningen. Straffrättsreformens grundtanke blev därför att framställa ett lagverk, som möjliggjorde mänsklig behandling av soldaterna. Soldaten måste uppfattas som en riktig människa, vilken, som det hette med udden riktad mot Fredrik den Stores disciplinsystem, »fiir slch selbst elne Wiirde hat». Militärstrafflagen skulle konstrueras så att den underblåste försvarsviljan. Lagstiftarnas insatser styrdes härigenomav tre tämligen klart utkristalliserade grundtankar: militära straffarter, brottsbeskrivningar och straffsatser skulle bestämmas utan överdriven stränghet eller avvikelse från allmänna straffrättsliga grundsatser; inga straffarter eller påföljder tolereras som kränkte de konskriberades heder och ära; inga brottsliga personer Lehmann 1887 s. 99 f. Schmidt 1947 s. 223 ff. Jähns 1885 s. 383 ff. Lehmann 1887 s. 99 ff. Ritter 1954 s. 97 ff. Schmidt 1929 s. 29 ff., 35 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=