48 Den andra frågan gällde besvärsrätten mot poliskammarens utslag. Kommissionen var inte redo att generellt medge missnöjd part besvärsrätt. Först då någon klagade över uppenbar väld, dom mot laga bud eller vrång författningstillämpning borde besvärsvägen hållas öppen. Likafullt skulle utslaget ändå verkställas förutsatt att den skyldige inte ålagts kroppsstraff eller böter överstigande 20 daler silvermynt. Otvivelaktigt var det i första hand den legala omöjligheten att ålägga någon infamerande straff i polisiär ordning som föranlett kommissionen att acceptera den exekutiva omedelbarheten. »Utan promt verkställighet samt tillräckelig och snabb handräckning bliva de bästa författningar och inrättningar i policen fåfänge».'® Då kommissionens arbete föredrogs i rådet riktades kritik inte endast mot dessa två punkter utan även mot möjligheten att uppdela rätten i en judiciell del och en polisiär. För rådets juridiska traditionalister framstod kommissionens principer som rättssäkerhetsmässigt äventyrliga och främmande inslag i svensk rätt. Invändningarna var emellertid fåfänga. I början av januari 1776 utfärdade Kungl. Maj:t en polisförfattning för Stockholm som i huvudsak accepterade kommissionsförslaget.”' Politikommissionen tog samverkan mellan militär och polisiär personal under överståthållarens ledning för självklar. Att ett visst mått av militär subordination redan från begynnelsen ingått i den polisiära föreställningsvärlden är tämligen klart.'® Då de militära lagstiftarna efter 1780 lagreglerade det extrajudiciella straffsystemet kunde de tveklöst finna en civil förebild som delvis uttryckt sig med militärt språk; det hette t.ex. i kommissionens instruktionsförslag att den goda politins uppgift var att avskaffa alla excesser och missbruk och inrätta gott skick och disciplin."® Men även i ett annat avseende fanns det slående likhet mellan polismakt och militärmakt. Båda gav regimen möjlighet att kontrollera samhället både uppifrån och nedifrån. Under tiden fram till 1850 spelade i varje fall stockholmspolisen en inte alltid tilltalande roll som ett regimens spion- och kontrollinstrument både av den allmänna tryck- och yttrandefriheten och av enskilda oppositionella element och regimkritiker.®® Att den polisiära upprustningen tidsmässigt och innehållsligt-materiellt väl stämmer överens med skärpningen av den gustavianska tryckfrihetspolitiken i restriktivare riktning är förmodligen mer än en tillfällighet; i vissa fall tjänstgjorde polismästaren direkt somcensor.®^ Samma åsiktskontroll blev, som kommer Ibidem. ” Staf s. 33—47. Politikommissionens prot. 8.6.1774. Kommissionen t KM 20.1.1776, RA (instruktionsförslaget, 2 §). '* Instruktionsförslaget, 1 §. Kommissionen t KM20.1.1776. Staf passim. Polisen som censor, se Staf passim, bl.a. s. 90. Den gustavianska tryckfrihetspolitiken, se Boberg. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=