RB 33

47 polismaktens uppgift att rätta och förbättra och dess skyldighet att övervaka lagens efterlevnad och brottsligas befordran till straff. Kommissionen påpekade att den ineffektiva politin till betydande del berodde på att polisens exekutiva myndighet sammanblandats med domarens judiciella verksamhet och att mindre förseelser mot politireglerna handlades i samma processuella former som rena lagbrott.'^ Denna distinktion mellan polisjurisdiktion och domstolsjurisdiktion var otvivelaktigt kommissionsbetänkandets viktigaste principdeklaration. Kommissionen uttalade direkt att rena lagbrott av hänsyn till både allmän och enskild rätt krävde noggrant iakttagande av laga form och processuell omgång, vilket endast var möjligt inför domstol. Politiförseelserna gällde däremot endast förseelser mot samhällets goda ordning och saknade de rena lagbrottens betydelse; politiförseelserna borde därför kunna sonas med »lindrigare näpst och correctioner» i form av böter, »varmed aldrig någon infamie är förenad» eller avlöpa med »blotta åtvarningar». Politiförseelser borde därför få avgöras av polismakten i snabbare och enklare ordning än egentliga brottmål. Principiellt ville kommissionen således skilja mellan tre arter mål: dels de judiciella, i vilka polismakten utförde en del av undersökningen men domstolen utredde sanningen och avkunnade dom; dels de polisjudiciella, i vilka polismakten utredde både saken, ålade straffet och verkställde utslaget; dels de mer renodlat administrativa, i vilken ingen rättskipningsfunktion direkt ingick."^ Det är två karakteristika som direkt faller i ögonen i kommissionens rapport. Det ena gäller polisrättegångens snabba, summariska karaktär, det andra utslagens exekutiva omedelbarhet. Kommissionen betecknade polismålen som »exekutiva». Den polisiära processen fick endast tillgripas om den anklagade antingen erkänt vad som lagts honom till last eller övertygande fästs vid anklagelsen genom klara bevis. Kommissionen var uppenbart angelägen att förhindra tilltalad att genomrent nekande hindra procedurens snabbhet. Förfarings- och bevissätt måste därför uppvisa enkla former; vittnesmål och edgång, som tillhörde den ordinära rättegångens former, borde ej tillåtas. I enlighet med den legala bevisteorins regler borde två polisuppsyningsmäns samstämmande rapport gälla för fullt bevis, särskilt som kommissionen förutsatte att endast omdömesgillt och välfrejdat folk antogs i polisens tjänst. Kunde den tilltalade däremot inför poliskammaren framdra starka skäl mot sanning och riktighet i polisuppsyningsmännens vittnesmål, skulle målet överlämnas till domstol. Uppsyningsmännen fick inte på något sätt betagas rätten till rekonventionstalan, om det inför domstolen visade sig att de angripits ohemult. Politikommissionens protokoll 8.6.1774, RA. Ibidem.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=