43 Sammanfallet mellan disciplinärt och judiciellt i 1795 års krigsartiklar fick således till resultat, att chefernas bestraffningsbeslut delvis kom att uppfattas som i tjänsten givna order. Detta kan även nöjaktigt förklara varför lagstiftaren trots den uppenbara faran och möjligheterna till missbruk av den extrajudiciella bestraffningsrätten inte omgivit det extrajudiciella korrektionsinstitutet med samma kontroll som den judiciella rättskipningsproceduren. Endast i absoluta undantagsfall kan extrajudiciellt bestraffade personer visas ha upptagits i 1790-talets fångförteckningar.^*’ En viss sekretess torde även ha varit eftersträvad just för att nå en god återanpassning och förbättring av den bestraffade. Vid meritvärdering i samband med befordran framkommer återanpassningsaspekten tydligt: Endast dom för tjänstefel fick läggas någon till last men »extrajudiciella näpster icke yppas, ty de skola ej därvid vara någon hinderliga» (2: 16). Krigsartiklarna angav därför utöver hot om straff för bestraffningsmissbruk och falsk rapportering av fel till annans förfång —den tilllämpade legala bevisteorin tillmätte sådant vittnesmål värde av halvt bevis —inga andra medel för stävjande av korrektionsmissbruk än vädjan till de ansvariga chefernas känsla för sanning och pålitlighet (2: 14). 1795 års krigsartiklar reviderades redan efter tre år. Tjänstgöringsreglementet hade samtidigt översetts och skulle vid sidan av krigsartiklarna tjäna somsupplerande rättskälla till den extrajudiciella bestraffningsrätten. 1798 års krigsartiklar innehöll inga regler om extrajudiciella straff och straffverkställighet. Dessa hade i stället placerats i reglementet. Det hette nämligen att krigsman fick avstraffas av befälhavare i extrajudiciell ordning för i krigsartiklarna omnämnda förseelser »såsom uti Tjänstgöringsoch exercitiereglementerna redan stadgat är eller framledes förordnat bliver».®^ Den extrajudiciella rättskipningens genombrott under 1700-talets sista kvartssekel kan förefalla direkt mysteriös mot bakgrund av att straffrättsdoktrinen inte endast i Sverige utan med stort eftertryck internationellt eftersträvade större säkerhet i det processuella förfarandet. Arbiträra rättsförhållanden var generellt och principiellt oförenliga med upplysningsfilosofins hävdande av legalitetsgrundsatsen som lagstiftningens centrala princip. Denna grundsats innebar som bekant i den form den uttrycktes av den tyske straffrättsexperten Feuerbach vid sekelskiftet 1800 —Nullumcrimen sine lege et sine lege nulla poena — att straff endast fick åläggas för gärningar, vilka genompositiv lagstiftning förklarats brottsliga och försetts 60 ** Fånglistor 1791—[1873], ink. handl., överkrigsfiskalens arkiv, RA. Fånglistor 1793— 1798, ink. handl., JK:s arkiv, RA. Jmf. Bohlin s. 487 ff., 498 ff. Generalauditörens registratur 31.3.1798, RA. 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=