41 I 1781 års tjänstgöringsreglemente talas däremot ett betydligt kraftigare extrajudiciellt maktspråk. Alla brottmål, som härrörde ur självsvåld och försummelse men ej i hög grad stred mot lag och krigsartiklar fick avgöras extrajudiciellt med straff av musköters bärande framför högvakt för underofficerare och med prygel inför trupp för manskap. Dessa straff antogs vara mindre kränkande för krigsmannen och mindre fysiskt skadliga men ändå tillräckligt kraftiga för att upprätthålla krigstukten. Prygel fick åläggas av kompanichef med högst 25, av regementsofficer med 35 och av regementschef med högst 50 slag. Straffen kunde skärpas genomupprepning tre dagar i rad. Den sammanlagda straffsatsen kom därför att överskrida vad som senare klassificerades som högsta kroppsplikt, eftersom 100 prygel motsvarade nio gatlopp. Adliga underofficerare och korpraler förbehölls högvaktsarrest och fick inte degraderas utan Kungl. Maj:ts beslut. Manskap fick ej åläggas spöslitning och gatlopp av chef.^^ 1791 års militära rättegångsreglemente medgav att enklare brott eller förseelser i tjänsten eller eljest, antingen nämnda i krigsartiklar eller ej, fick avstraffas av chef efter tjänstgöringsreglementets bestämmelser. Ombrottet dock var av grövre slag eller kärande eller svarande önskade målets upptagande inför domstol, måste ärendet förvisas till laga rättegång.^^ I tjänstgöringsreglementet och rättegångsordningen möter därmed ett bcgynnande sammanfall mellan extrajudiciellt och disciplinärt. Vid tiden för tillkomsten av 1795 års krigsartiklar ägde det extrajudiciella bestraffningsinstitutet således en dubbel funktion, dels som rättningsmedel i utbildning och exercis, dels somsummariskt bestraffningsmedel, då ingen part invände mot vare sig åtal eller bevisning. Militärrättsliga element hade blandats med militärpedagogiska. Lagkommissionens arbete med den extrajudiciella militärrätten har endast efterlämnat obetydliga arkivspår. Beträffande kommissionens överläggningar om de extrajudiciella frågeställningarna kan dock så mycket sägas som att man av rättssäkerhetsskäl varit angelägen att noga reglera mellan befälhavarnas och domstolarnas straffmakt för att undan- gransen röja »de flesta tillfällen till misstag för en och oskyldigt lidande för en annan». Om kommissionen betraktat det extrajudiciella bestraffningssättet som humanare än det judiciella får lämnas osagt. Man har emellertid antagit att stränghet i bestraffningen skulle komma att verka mindre brottsförebyggande än befälets oavbrutna korrigerande av de underlydandes förseelser på tjänstemannarätten, en tidsfästning som vinner ytterligare underbyggnad genom denna framställning. Jägerskiöld s. 140 ff., särskilt s. 162 f. 1781 års tjänstgöringsreglemente II, avd. 1, kap. 2, artikel 2, §§ 4, 5, 7. Bohlin s. 492 f. ^ KSt 14.3.1791 ang. rättegångar vid krigsmakten, 19 §, Modée XV s. 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=