40 tjänstgörandet angår».'*'^ I ständernas svar på den kungliga framställningen omnya krigsartiklar nämndes däremot inte något om en sådan begränsning. Grabe har därav dragit slutsatsen att man i detta faktum skulle kunna se »ett uttryck för frihetstidens verkliga inträde efter Arvid Horns fall vid denna riksdag, IZåS»."*' Grabes antagande är emellertid inte plausibelt. Disciplinlagstiftningen förblev även i fortsättningen i Kungl, Maj:ts händer; det främsta beviset finns i det tjänstgöringsreglemente som utfärdades 1751 och som enligt Grabes egen uppgift innehöll »flera straff- och processrättsliga bestämmelser».'*® Någon motsättning mellan de båda statsmakternas kompetens förelåg dock inte. Kungl. Maj:ts disciplinära prerogativ var i stället helt förenligt med en lagstiftningsprincip, som gjorde kriminallagstiftningen till en Kungl. Majrts och ständernas gemensamma uppgift men behöll regeringen vid rätten att reglera krigsförvaltningen. Till denna förvaltning räknades självfallet även soldatutbildningen, trots att befäl under utbildningen tilläts bruka medel som i yttre bemärkelse inte gick att skilja från vanliga kriminalstraff. En egentlig straffutmätning utan domstols medverkan hade funnits inom armén redan under 1600-talet men aldrig närmare reglerats och därför stundom urartat till svår misshandel. Detta kritiserades skarpt från främst bondehåll.'*^ 1755 års krigsartikelförslag hade därför försökt reglera det extrajudiciella förfaringssättet; mindre brott och förseelser i tjänsten, vare sig nämnda i krigsartiklarna eller ej, skulle få avgöras av regementsbefälhavarna under förutsättning att delikten var uppenbara och erkända; utan laga rannsakning fick dock ingen sättas i fängelse längre tid än åtta dagar, slutas i järn längre tid än åtta timmar^® eller avstraffas med mer än tio par spö; brott som följdes av högre straffsatser, måste lämnas till judiclell behandling, vilket även blev fallet så snart någon inblandad part, kärande eller svarande, önskade målets upptagande vid krigsdomstol. Itererat brott fick heller aldrig avgöras extrajudiciellt, så snart efterföljande straff borde skärpas.®^ Det är närmast förvånande hur begränsad den extrajudiciella betraffningsmakten framträder i dessa krigsartiklar.^- Citerat efter Grabe s. 207. Grabe s. 213. Grabe s. 209. Jmf. t.ex. KBr 30.9.1692, Gahm—Persson III s. 170. Bondeståndets riksdagsprotokoll VII s. 900 f. Bohlin s. 475 ff., 480 ff., 492 not 1. Omjärnslutning, se Grabe s. 215 f. 1755 års krigsartikelförslag 179 art. Stig Jägerskiöld har konstaterat att disciplinär bestraffning av ämbetsmän otvivelaktigt kunnat hämta förebilder från militärstraffrätten. Först under 1790-talet möter enligt Jägerskiöld de första försöken inom doktrinen att applicera disciplinterminologin 49
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=