39 i avskräckande syfte för att sedan leuterationsvis mildra domen i det enskilda fallet. Att detta betraktelsesätt kvarstod i krigsartiklarna måste anses som en svaghet. Många exempel talar för att om diskrepansen mellan lagtext och praxis blir för stor förlorar lagtexten sin betydelse». Den svaghet, omvilken Grabe talar, var i själva verket undanröjd genom det nya lagverket. De flesta livsstraffen berörde nämligen just krigsförhållanden eller ägde paralleller i allmän lag. Därtill kommer att Grabe inte penetrerat den doktrin som låg bakomden nya lagens viktigaste nyhet, den extrajudiciella bestraffningsrätten, vilken, kort uttryckt, medgav befälhavare att ensamoch utan medverkan av krigsdomstol ålägga påföljd. Den allmänna straffsättningsregeln måste ses i närmaste samband med det extrajudiciella förfarandets idéer, sådana dessa fanns utformade i de nya krigsartiklarna. Det extrajudiciella bestraffningssystemet var i lika hög grad en produkt av den nya preussiska infanteritaktiken som av en ny straffrättsuppfattning. Tidigare har kortfattat nämnts att truppens disciplinering enligt preussisk modell uteslutande uppnåddes genom oavlåtlig exercis och drill genom vilken soldaterna förvandlades till viljelösa maskiner. Disciplinmedel var främst fuktel och prygel, som befälet flitigt använde mot de felande. Disciplinen kom härigenom att bokstavligen slås in i soldaternas kroppar.'* Detta disciplinsystemblev snabbt skolbildande över Centraleuropa efter de stora preussiska framgångarna på 1700-talets slagfält. Sverige utgjorde härvidlag knappast något undantag. 1781 års svenska tjänstgöringsreglemente uppvisar tydligt att kroppsagan tagits i utbildningens tjänst. Blev befäl föranlåtet »att strax på stället straffa en soldat för efterlåtenhet i lydno, propreté och rättning, så bör det ske med några få duktiga rapp, som de själva få utdela Bliver någon regements- eller kompaniofficer föranlåten att själv strax på stället straffa någon underofficer, korpral eller vicekorpral, så kan det ske med sex, högst tolv duktiga fuktel», dvs. slag av värjans flatsida.^^ Det är alltså oriktigt att i första hand uppfatta exercispryglingen och disciplineringsförfarandet som bestraffning i egentlig mening. Under 1700talets senare del var, som vi senare skall visa, denna distinktion mellan straffrättsligt och disciplinärt förfarande uppenbarligen klar. Vid initieringen år 1738 av det lagstiftningsarbete som ledde fram till 1755 års krigslagsförslag uppfattade Kungl. Maj:t den militära lagstiftningsmakten som en ständernas rättighet med undantag av »det som krigsdisciplinen och Grabe s. 238. Se ovan II, 1. 1781 års tjänstgöringsreglemente II, avd. 1, kap. 2, artikel 2, § 6. Jmf. även Bohlin s. 459 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=