RB 33

35 diga att döma efter lagens bokstavd** Utslagen kunde dock vid prövning i högre instans undergå s.k. leuteration, ett förfarande som under 1600-talets förra hälft och mitt tillämpades av hovrätterna. Leuterationen innebar en skälighetsprövning, då föreskrivet legalt straff befanns alltför strängt.’^ Diskrepansen mellan formellt stadgad lag och iakttagen leuterationspraxis hade redan vid århundradets mitt blivit så stor, att de ständiga ändringarna av underrätternas utslag fick strafflagen att framstå som höggradigt illusorisk.^® Med enväldet inskärptes emellertid konungens prerogativ att ensam stifta och tolka lag. Därigenom förbjöds domstolarna att frångå föreskrivna straffsatser så snart »factum vore notorium och lagen klar». Leuterationsmakten skulle förbehållas konungen ensam. Den karolinska tidens rättsfallsmaterial talade därför med nödvändighet ett tydligt dödsstraffspråk även sedan underrättsutslagen passerat hovrättsnivån. Men mot mängden av dödsdomar svarade den kungliga leuterationen, vilken för militärrättskipningens del blev så vanlig, främst i de många rymningsmålen, att Karl XII 1699 fick sig hemställt, om dödsstraffen inte m.åtte få förvandlas i leutererad påföljd redan i första instans. Konungen avslog med motiveringen, att visste soldaterna att de kunde slippa undan med gatlopp, skulle även räddhågan försvinna.^® Både Karl XI och Karl XII gav emellertid vissa befälhavare begränsad leuterationsrätt men underströk leuterationsmaktens regalrättsliga karaktär.-^ Under det Stora nordiska kriget framtvingade konungens långa vistelser i utlandet dock ett mera regelmässigt överlåtande av revisionsarbetet i både civila och militära mål till överinstanserna och högsta befälhavarna.““ En förhållandevis mild leuterationspraxis förefaller ha följts även under krigstid. 1714 mildrades t.ex. 280 dödsdomar medan endast åtta fastställdes. Följande år uppvisar liknande siffror. Möjligen kan förklaringen sökas i brottens karaktär. Rymnings- och tillgreppsförseelserna dominerar rättsfallsmaterialet medan ett lydnadsbrott som myteri var sällsynt.-^ Denna brottsbild återkommer även under följande treårsperiod, om beWahlberg s. 47. Begreppet leuterera härleds av G. Olin ur tyskans läutern ( =klara, rena, förädla), vilket sedan latiniserats till leuterare. Olin s. 826 ff., 831. Jmf. även Modcer 1974 s. 292. ‘8 Olin s. 836. Olin s. 841. Wedberg s. 123. Inom den svenska krigsmakten tillämpades gatloppsstraffet så att delinkventen löpte mellan 300 meniga kamrater uppställda mot varandra på två led. Avstraffningen skedde med spön och varje man skulle om möjligt slå ett slag. Ett varv räknades till ett lopp fram och åter mellan leden. Straffmaximum var satt till nio varv. Om gatloppsstraffet i allmänhet, se Bohlin s. 365 ff. samt Munktell s. 41 ff. ** Gahm—Persson III s. 530. Grahl s. 103. Wedberg s. 138. " Grahl s. 104 ff. Modéer 1974 s. 289 f. Olin s. 841 f. Grahl s. 128. so

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=