RB 33

20 delar.^- I forskningen har hävdats att Gustav Adolf själv spelat en betydande roll vid lagverkets utformningd^ Krigsartiklarna innehöll bestämmelser om domstolar i två instanser (121 §). I den lägre, regemeyitsrätten, satt överste eller överstelöjtnant ordförande; som bisittare ingick en förvånansvärt bred och representativ skara: två kaptener, två löjtnanter, två fänrikar, två sergeanter, två furerare och två förare. I överrätten presiderade marsken eller fältmarskalken och biträddes av högre officerare (123, 125 §§). En vähel eller vaktmästare stämde parterna inför rätta. Åklagarsysslan anförtroddes en profoss eller, i överrätten, en generalprofoss (131, 132, 140, 141 §§). I båda domstolarna fanns edsvurna sekreterare. Om överrättens sekreterare hette det att han hade att föra rättens protokoll, ställa och författa »Domarna/Rådslagen så ock alla Akter, som i Fält med alla Belägringar/Slaktningar/Skärmytslar och annat slikt antecknar och noterar med dagar/tider och andra circumstantier». Han skulle vidare sköta rättens registratur och med rättens ordförande underteckna alla domar och rådslag (130 §). överrättens utslag gällde likt allmän hovrätts som. konungens eget, konungen dock naturligtvis förbehållen rätten att revidera.^'* Sekreterarens befattningsbeskrivning avslöjar att överrätten ägt uppgifter utöver de rent rättskipande. Om överrättsledamöterna hette det i krigsartiklarna, att de alla skulle närvara då »krigsråd» hölls, varvid den inbördes placeringen inte fick skilja sig från den som iakttogs vid rättegångarna (125, 126 §§). Denna sammanblandning av administrativa och rättskipande uppgifter karakteriserade även arbetsordningen vid den första fast organiserade överkrigsrätt, som inrättades i Stockholmår 1630.^^ Denna iakttagelse är viktig för att förstå uppkomsten av den seglivade föreställningen att militärmakten måste besitta ett eget domstolssystem, principiellt åtskilt från det civila. Forskningen har i denna fasta överkrigsrätt velat se antingen en ren domstol eller ett förvaltningsorgan, som vid behov kunde anförtros rättskipande uppgifter.^® Till stöd för den senare uppfattningen har Steckzén och Grönfors anfört, att det inte låg något egendomligt i att man vid denna tid ej strikt skilde mellan justitie- och administrationsärenden; förvaltningen bedrevs nämligen i starkt domstolsmässiga former Om gårds- och borgrätterna, se Bergquist passim, Maurer s. 31 ff. Betr. den militära rättsutvecklingen i övrigt, se Anners I JFFT 1961 s. 86 ff., Bohlin s. 279 ff., Hamilton s. 9 ff.. Grönfors s. 211 ff., Livijn passim, Modéer 1974 passim, Grabe passim. Betänkande 1905 s. 275. Bland utländska arbeten må nämnas Dangelmaier 1891 s. 49 f., BrusIIn passim. Brusiln s. 374, Dangelmaier 1891 s. 49. Ärstrycket och Schmedeman s. 192 ff. Steckzén 1930 s. 34. Wittrock i HT 1930 s. 391 ff., med svar av Steckzén i HT 1931 s. 79 ff., genmäle av Wittrock i HT 1931 s. 260 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=