18 systemav sanktioner utan även ett komplex av civilrättsliga regler gällande villkor och former för utövning av den militära tjänsten. Under 1500-talets första hälft hade artiklarnas villkor t.o.m. formulerats för att skydda uppdragsgivaren mot överdrivna sold- och ersättningsanspråk. Hur betydelsefullt detta drag egentligen var framkommer inte minst genom Maximilian II:s tyska krigsartiklar 1570; dessa måste uppdelas i två lagverk, ett för fotfolket och ett för rytteriet av hänsyn till de två vapenslagens helt skilda rekryteringsmönster; rytteriet organiserades fortfarande i starkt feodala former, fotfolket genomavtal mellan två fria parter.' De holländska och svenska krigsartiklarna (1590 resp. 1621) representerade däremot en senare utvecklingsfas. Båda lagstiftningarna innehöll knappast mer än spridda rester av bilateralt avtal men framträdde med utpräglad militärstraffrättslig karaktär, trots att de i och för sig även innehöll grundläggande regler för sold, mönstring, lägerordning m.m. Formuleringen skedde här mestadels i form av deliktpreciseringar, bakom vilka fanns ett klart romerskt-rättsligt inflytande.® Att utvecklingen kom att förlöpa i riktning bort från avtalsrätt mot straffrätt är knappast förvånande. Behovet av entydiga straffrättsregler var trängande, ty till arméer av denna typ drogs ett mycket blandat klientel av yrkeskrigare, äventyrare, kriminellt belastade och socialt missanpassade, vilka ställde sina tjänster till förfogande åt den huvudman som utlovat högsta sold och bästa utsikter till rikt krigsbyte. Lojaliteten mot uppdragsgivaren blev härigenom låg och deserteringsviljan hög; lägerlivet utövade en demoraliserande och brottsbefrämjande inverkan. Ett effektivt rättskipningsväsen med förmåga att lösa tvister om sold och byte samt snabbt ingripa mot förbrytelser och indisciplinära beteenden, oavsett var och när sådana begicks, blev mot denna bakgrund oumbärligt.® Genomatt soldaterna värvades från de mest skiftande orter och truppen ständigt växlade förläggning kunde den militära rättskipningen inte utan oöverkomliga svårigheter utövas vid territoriellt fasta domstolar. På samma sätt som skett under romersk tid framtvingade truppmobiliteten organiseringen av särskilda rättskipningsorgan, vilka oavsett truppernas tillfälliga vistelseorter förmådde bekämpa insubordination med omedelbar straffjustis, lösa sold- och lösöretvister som uppkommit under lägerlivets omfattande handels- och bytesverksamhet samt komma till rätta med militäradministrativa frågor av skilda slag. Det kan därför knappast vara särskilt överraskande att konstatera att ^ Beck passim; Merzbecker passim; Dangelmaier 1891 s. 35 ff.; Delbriick 1920 s. 66 ff.; Erben passim; Frauenholz 1936 s. 43 ff.; 1937 s. 23 ff., 180 ff., 221 ff., 256—302; 1938 s. 23 ff. ® Dangelmaier 1891 s. 56 f.; Erben s. 514 ff.; Jähns 1885 s. 211; Jähns 1890 s. 878 ff., 906, 943, 1066 ff. ® Erauenholz 1938 s. 18 ff. Radbruch—Gwinner s. 230 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=