181 domerfordras bör den utan svårighet kunna beredas och vinnas genom utredning och bevisning under rättegången».^® Göta hovrätts remissvar var mycket representativt för domstolens samlade opinion, ty endast tre ledamöter anmälde vid beslutsplenum avvikande mening. Utöver dessa tre kom fyra av okänd anledning aldrig att underteckna remissvaret, bland dem hovrättens president Louis De Geer.-® Svea hovrätt under presidentskap av den konservative och riddarhusjunkrarna närstående^® förre justitiestatsministern G. A. Sparre, deklarerade däremot i motsats till Göta hovrätt att Krigshovrätten borde behållas oförändrad; en indragning av Krigshovrätten ansågs ge till följd att militära brottmål måste behandlas efter skilda processuella principer beroende på gärningsmannens militära grad; förutsatt att det lägre militära rättegångsväsendet lämnades oförändrat skulle manskap och underofficerare fortfarande komma att lagföras inom ramen för ett speciellt militärt rättegångsväsen. Bifall till ständernas önskemål skulle därför enligt Svea hovrätt endast frambringa en inkongruens mellan det militära rättsväsendets instanser. Hovrätten ställde sig vidare frågan varför krigsrätterna fortfarande skulle tillåtas bestå av en majoritet olagfarna ledamöter utan att detta uppfattades som särskilt betänkligt. Eller omvänt, om krigsrätterna ansågs behöva en militär majoritet bland sina ledamöter med motiveringen att den stora militära sakkunskapen behövdes för målens tillfredsställande utredande, varför borde då inte Krigshovrätten i ännu högre grad än krigsrätterna anses vara i behov av fackmän? Krigshovrätten upptog ju 2»* Göta hovrätt t KM 1.12.1857, KJD 1.2.1859, RA. Göta hovrätts prot. 1.12.1857, Göta hovrätts arkiv. Göta hovrätt t KM s. d., KJD 1.2.1859, RA. Louis De Geer torde vid denna tidpunkt ha haft starka personliga skäl att inte ta befattning med remissarbetet i hovrätten. Kronprins Carl, som 1857 övertagit regentskapet efter den svårt sjuklige Oscar I, önskade vid sitt tillträde som tillförordnad regent förändra konseljens sammansättning i konservativ riktning för att stärka den personliga kungamaktens positioner, vilka avgjort försvagats under 1850-talet. De främsta hindren mot en större maktutövning från regentens sida fanns i finansministern Gripenstedt och justitiestatsministern C. E. Giintlier. Inflytandet från dessa skulle motverkas genom insättning av företrädare för riddarhusjunkrarna i statsrådet, främst kronprinsens förtrogne greve Henning Hamilton; den senare ställde emellertid Giinthers demission som villkor för sitt eget inträde i konseljen. Kronprinsen tog under hösten 1857 kontakt med De Geer för att undersöka om De Geer var villig att efterträda Giinthcr. Under senhösten 1857 stod det klart för De Geer att konseljförändringen var nära förestående och endast några dagar efter sammanträdet i Göta hovrätt angående KHR-frågan erbjöds han posten som justitiestatsminister. Genom sitt smidiga agerande i den för junkergruppen mycket känsliga KEIR-frågan undvek De Geer i varje fall ett hinder på sin väg mot rikets högsta ämbete. De Geer s. 161 ff. Kronprins Carl (XV) t L. De Geer 7.12.1857, L. De Geers samling, RA. H. Hamilton t utrikesstatsminister L. Manderström 20.9, 10.11.1857, F 860 n, UUB. S. Eriksson s. 263 ff. Jmf. t.ex. omdömet i H. Hamilton t L. Manderström 20.9.1857, F 860 n, UUB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=