182 som första domstol åtskilliga mål, vilka i allmänhet var vida svårare och ömtåligare än flertalet mål, som fullföljdes eller underställdes från krigsrätterna? Därmed hade Svea hovrätt kommit till en punkt i argumenteringen då domstolen inte kunde underlåta att påpeka, att den militära rättvisan var artskild från den civila. Om det arbete, som hörde till Krigshovrätten, skulle överflyttas till allmän hovrätt, förväntade Svea hovrätt visserligen att de civila hovrättsledamöterna snart kunde förvärva lika mycket insikt i krigslagfarenhet som en ledamot i Krigshovrätten. »Dock», hette det med ett mycket viktigt förbehåll, »torde hovrätternas ledamöter likväl ingalunda böra anses eller ens kunna komma i tillfälle att i likhet med Krigshovrättens militära ledamöter förskaffa sig den speciella kännedom om de till det militära yrket hörande förhållanden, som bör av ledamöterna i överdomstol i militära mål innehavas».^^ Mot denna uppfattning att civila j’urister skulle vara oförmögna att avge riktiga domslut i militära mål framställdes emellertid bestämda invändningar från tre av hovrättens ledamöter.^- Hovrätten över Skåne och Blekinge och Krigshovrätten företrädde däremot en mera deciderad uppfattningomden militära överdomstolens processuella egenart och oumbärlighet. De två hovrätterna godtog till att börja med inte tanken att Krigshovrätten var att anse som en domstol privilegierad för en särskild samhällsgrupp; den var en specialdomstol för sak. Skånska hovrätten, som visserligen på denna punkt inte saknade ledamöter med avvikande mening, uttryckte en mot Göta hovrätt helt divergerande syn på de militära rättskipnlngsprinclperna: Under Krigshovrätten föll 31 Svea hovrätt t KM25.11.1857, KJD 1.2.1859, RA. 33 Med instämmande från assessorerna Huss och Quensel anförde assessor G. Lagerbielke, att det ofta hade påtalats att KHR vore nödvändig för upprätthållande av militär anda och disciplin. Men »utom det att hederns fordringar samt begreppen av ordning och lydnad otvivelaktigt är av högsta vikt inommilitärståndet, måste vara desamma hos varje upplyst samhällsmedlem, synes det mig, som förhållandet uti ifrågavarande hänseende, så vitt detsamma kan av yttre bud bestämmas, bör regleras av lagstiftningen, varemot lagskipningen alltid måste vara enahanda. Ett pä förnuftig rättsgrund byggt lagbud kan nämligen icke rätteligen tillämpas på mer än ett sätt. Att nu ledamöterna i de allmänna domstolarna icke skulle kunna med samma skärpa uppfatta rätta betydelsen av en krigslag som av andra lagar lärer icke kunna med något skäl påstås». Brist på militär fackkunskap framstod för Lagerbielke som något helt annat än oförmåga att som domare döma i militära mål, ty domarens ställningstagande borde endast bero av den talan, som utvecklades mellan en åklagarsida och ett försvar. Av domaren krävdes därför endast en opartisk värdering av parternas talan. Den officersdominerade KHR kunde därför enligt Lagerbielke avskaffas, men därmed undergrävdes den viktigaste av alla militärprocessuella principer. Men »en sådan den juridiska bildningens övervikt torde dock vara ytterst önskvärd hos en domstol, som ju har att döma över så mångas välfärd och liv —önskvärdare måhända i samma mån som de lagar, vilka skola tillämpas, även måste vara strängare än andra strafflagar».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=