180 mot övriga krigsmän för deras fel i tjänst; utskottet skulle slutligen felaktigt ha betecknat Krigshovrätten som privilegierad domstol, trots att den i själva verket endast var en specialdomstol för militära mål, vilket var något helt annat. Inom adelsståndet framhöll dock en motståndarfraktion, att Krigshovrättens militära ledamöter genom sin omedelbara avsättlighet inte var kapabla att avge sina vota i fullt oberoende ställning, vilket hotade domstolens oväld; rättssäkerheten löpte vidare en fara genom att endast en enda lagfaren ledamot fick göra sitt inflytande gällande vid målens behandling; talet om militärrättens svårtillgänglighet för civilister var överdriven; adjungering av militära ledamöter till allmän hovrätt i enlighet med Creutz’ förslag gjorde specialdomstolen obehövlig; enhetlig rättspraxis kunde slutligen garanteras genom handläggning av alla överinstansmål vid en inom Svea hovrätt inrättad militär specialavdelning, vilken genom sin placering i Stockholm lätt kunde få tillgång till fackmän från både armén och flottan.-” I koncentrerad form återger denna debatt mycket av den processuella reformproblematiken i allmänhet vid denna tid. Kungl. Maj:t, som i adelsståndets debatt företräddes av den moderatliberale justltiestatsministern C. E. Giinthcr, remitterade ständerskrivelsen till de tre myndigheter, som närmast skulle komma att beröras av en eventuell reform: Krigshovrätten, de tre hovrätterna och Högsta domstolen. Argumenten från adelsdebatten skulle i hög grad komma att sätta sin prägel på dessa myndigheters remisssvar: Göta hovrätt avstyrkte bibehållandet av en särskild militär överdomstol. Hovrätten ansåg att ett välordnat rättsväsen måste låta jurisdiktionen ske på ett enhetligt och säkert sätt under tillgodoseende av allas likhet inför lag, vilket inte befrämjades genom systemet att vissa personer eller grupper skulle lagföras inför specialdomstolar. Vissa undantag kunde möjligen anses nödvändiga att göra från den övergripande regeln om allmänna domstolars allenakompetens att pröva mål utan avseende på den ena eller andra partens tillhörighet till en speciell samhällsklass; någon särskild överdomstol med från allmän hovrätt avvikande organisation för handläggning av den typ av mål, som tillkom Krigshovrätten, ansåg Göta hovrätt däremot varken behövlig eller nyttig såväl med hänsyn till målens personliga som sakliga art. Göta hovrätt var övertygad om de allmänna hovrätternas förmåga att lika snabbt och säkert som Krigshovrätten handlägga militära rättsmål under noggrann tillämpning av militära lagar och författningar. Vid de tillfällen då »möjligen särskild praktisk erfarenhet och sakkänneRAP 1856/58: 5 s. 90 ff. PrP: 3 s. 377. BrP: 2 s. 733. BoP: 4 s. 507. Votcrlngssiffrorna i prästeståndet blev så knappa som 24—19 i utskottsbetänkandets favör.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=