RB 33

179 inom de allmänna hovrätterna. Specialavdelningens ledamöter borde utöver sedvanliga juridiska studier även ha ägnat sig åt krigslagstiftningen »på det att även armén måtte komma att dömas av sakkunniga och opartiska domare». Specialavdelningens tillgång på militär sakkunskap kunde enligt Creutz lösas genom adjungering av ett par militära ledamöter.-"* Remiss skedde till Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. Utskottets protokoll ger inte vid handen att Creutz’ motion föranlett något större meningsutbyte bland utskottsledamöterna.-" Utskottet bekände sig emellertid till de synpunkter angående Krigshovrätten som ständerna framställt i sin underdåniga skrivelse år 1840. Den politiska konjunktursvängningen framstår härvidlag som påtaglig. Utskottet deklarerade som sin principståndpunkt att specialdomstolar för särskilda medborgargrupper, inrättningar eller yrken var överflödiga, onyttiga och menliga för jurisdiktionens enhetliga handhavande; i konsekvens härmed borde Krigshovrätten avskaffas. Utskottet ansåg den militära sakutredningen i varje mål kunna verkställas redan vid krigsrätt, där undersökningen i militära mål vanligen ägde rum. Andra instansens domstol ägde däremot enligt utskottets mening tillse att gällande lag tillämpades korrekt; detta kunde utan olägenhet ske i allmän hovrätt. Utskottet kritiserade slutligen den olämpliga sammansättningen av Krigshovrätten med endast en lagfaren domare bland ledamöterna.-® Utskottets förslag accepterades av ständerna. De lägre stånden fattade beslut om skrivelse i enlighet med utskottsförslaget. De följdes av ett tvekande prästestånd. Adeln avslog visserligen utskottsyrkandet, men i ståndets debatt artikulerades en rad argument mot det militära överdomstolsväsendet. Krigshovrättens förespråkare bland adelsmännen framhöll att Krigshovrätten behandlade militärmålen snabbare än de allmänna hovrätterna på grund av liten arbetsbelastning; ingen finansiell vinst stod att vinna genom indragning av Krigshovrätten; rättspraxis skulle bli oenhetlig, om tre allmänna hovrätter skulle tillämpa sinsemellan skilda principer; civila domare kände inte till de militära rättsreglernas innebörd, ty ämnen somnavigering och taktik krävde specialkunskaper medan insikt i frågor, som sammanhängde med disciplin och militär anda, endast vanns genom erfarenhet; krigslagfarenhet kunde inte jämföras med vanlig juridisk bildning, eftersom militärdomstolens uppgift bestod i att ingjuta militär anda inomkrigsmakten; en processuell inkongruens skulle uppkomma, om Krigshovrätten i egenskap av första instans i mål rörande officerares tjänstefel, ersattes av allmän domstol, medan krigsrätt oförändrat skulle bestå som första instans 24 RAP 1856/58: 2 s. 352. 25 ABEU:s prot. 10.3.1857, R 3757, RA. 2« ABEU 1856/58: 67.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=