177 Theorell skulle snabbt även spela de konservativa militärintressena i händer. I sin ämbetsberättelse år 1849 redovisade Theorell en undersökning han gjort av Högsta domstolens verksamhet; en undersökning med denna inriktning hade tidigare inte ingått i justitieombudsmannens göromål. Theorell hade emellertid funnit ett fall, vilket innebar att Högsta domstolen upphävt ett utslag av Krigshovrätten angående insubordination och oredig medelsförvaltning på ett sätt, som Theorell ansåg lagstridigt. Högsta domstolens utslag hade också kritiserats allmänt inom officerskåren för att ej »anstå uniformen». Theorell föreföll tydligt sluta upp bakom den militära indignationen.^^ I pressen ryktades att Högsta domstolen var särdeles illa anskriven vid hovet eftersom den tagit sig friheten att inte i allo underskriva grundsatsen om förmans oinskränkta maktfullkomlighet i bestraffningsrätten mot underlydande.^^ Då Lagutskottet under riksdagen 1850/51 behandlade Theorells ämbetsberättelse, konstaterade utskottsmajoriteten att justitieombudsmannen inte endast utvidgat omfattningen av sin kontrollverksamhet genom att utsträcka den till Högsta domstolen utan även underlåtit att därvid iaktta tillräcklig varsamhet och grannlagenhet. I den liberala pressen framhölls att spelet om utskottets betänkande i själva verket gällde domarmaktens självständiga ställning i förhållande till politiska påtryckningar.^^ Theorells aktion mot Högsta domstolen var inte lätt att bringaur världen. Vid ständernas val av ledamöter till Opinionsnämnden, vilken ålåg att utlåta sig över Högsta domstolens ämbetsförvaltning, utsåg den konservativa riddarhusmajoriteten enbart olagfarna ledamöter, av vilka alla med två undantag var officerare. Valet uppfattades av de liberala på ett träffande sätt som ett försök att ställa Högsta domstolen inför krigsrätt; vissa misshagliga justitieråd skulle prickas, eftersom de hade vågat döma mot den militära opinionens disciplinära föreställningar och värderingar; man lät illmarigt påskina att Theorells ämbetsberättelse skulle användas som anklagelseakt.^® Trots riddarhusjunkrarnas ogenerade operationer inom främst bondeståndet och med kraftfullt men dolt stöd från kronprins CarP® strandade emellertid opinionsnämndsaktionen på motstånd från präste- och borgarstånden. JO 1849 s. 102 ff. 12 Aftonbladet 15.2.1851. 1* Bore 10.2, 11.2, 12.2.1851. 1® Aftonbladet 15.2.1851. Bore 15.2.1851. Bratt s. 212. 1* Carlsson 1964 s. 391. Fahlbeck 1934 s. 387 f. 11 Aftonbladet 17.2.1851. Bore 17.2.1851. 12 NuBTen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=