176 vakanser på domstolens fasta tjänster endast borde tillsätta nya innehavare på tillfälliga förordnanden för att underlätta en framtida avveckling av domstolen. Konstellationen från föregående riksdag återkom. De två högre stånden avslog betänkandet och de två lägre biföll med i stort sett samma motiveringar som tidigare. Militärmål kunde inte behandlas tillfredsställande av allmän hovrätt, hette det t.ex. i adelsståndet, »emedan deras ledamöter ej kunna vara bekanta med de disciplinära förhållandena inomarmén och det alldeles egna som därvid förekommer». Inomprästeståndet hänvisades åter till Statsutskottets konstitutionellaobehörighet att tabefattning med militära lagstiftningsfrågor. Bland borgarna anmärktes däremot åter mot att Krigshovrätten endast ägde en fast domarplats; inomståndet förväntade man sig en indragning. Bondeståndet biföll utskottsbetänkandet utan debatt. Därmed var frågan i realiteten fallen vid denna riksdag.® Krigshovrättsdiskussionen i början av 1848 var knappast mer än ett led i en större konfrontation mellan konservativa militärer och radikala politiker om krigsmaktens organisation och uppgifter. Denna konfrontation var naturligtvis i sin tur endast en del i det utbrott av sociala och politiska motsättningar, som kom i dagen under det allmänt oroliga året 1848. De liberala politikerna utmålade den stående hären som ett medel i händerna på en reaktionär regering; de invände att den blinda disciplinen var oförenlig med demokratiska ideal och fann den militära kastandan fientlig mot ett fritt politiskt styresskick. Brytandet av kastandan, införandet av milistrupper och avskaffandet av den stående armén var deras förslag för att närma folket till krigsmakten. Folket, inte en särskild samhällsklass, borde rekrytera arméns befäl samtidigt som krigsmaktens förvaltning skulle ställas under lekmannainflytande för att bryta utvecklingen mot stegrade militärutgifter och ökad militärlyx, vilka båda hotade undergräva den nationella ekonomin.® De politiska konjunkturerna arbetade emellertid klart mot all radikal politik efter 1848 års oro.^® Vid justitieombudsmannavalet under riksdagen 1847/48 hade ämbetet besatts med den djupt konservative S. L. Theorell, en jurist som inom kort fick rykte om sig bland de liberala att utföra ett gott juridiskt arbete under strängt iakttagande av att hans verksamhet gagnade de konservativas strävan att motarbeta liberala lagreformer.*^ 8 SU:s prot. 31.1.1848, R 4332, RA. SU 1847/48:39, 148, 210. RAP:2 s. 577 ff.; 4 s. 546; 6 s. 225. PrP: 3 s. 10 ff.; 6 s. 203; 8 s. 52. BrP: 1 s. 602 ff.; 3 s. 132; 3 s. 735. BoP: 3 s. 420; 4 s. 449; 5 s. 312. » Aftonbladet 9.12, 13.12, 14.12.1847, 15.1, 17.1, 25.1, 4.2.1848. Fahlbeck 1936 s. 214 ff. Carlsson 1964 s. 389 ff. “ Bore 10.2, 17.2.1851.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=