175 endast en lagfaren ledamot; argumenten var således påtagligt liberalt färgade. Krigshovrätten ansågs dessutom vara en onödig belastning på statskassan. Ständerna yrkade därför på Krigshovrättens indragning och överflyttning av de militära överrättsuppgifterna till allmän hovrätt.’’ Kungl. Maj:t lät emellertid saken bero utan åtgärd. 1843 års statsrevision aktualiserade 1839 års revisionsutlåtande och 1840 års ständerskrivelse på nytt. Statsutskottet ägde nu en betydande majoritet för att förnya den tidigare framställningen till Kungl. Maj:t. Utskottets flesta reservanter anförde emellertid konstitutionellt underbyggda betänkligheter mot utskottets inblandning i Kungl. Majrts administrativa lagstiftningsrätt och ansåg dessutom tidpunkten olämpligt vald för en ny framställning; det var känt att ständerna snart skulle få ta del av förslag till ny rättegångsbalk. De militära intressenas främste talesman bland utskottets reservanter, landshövding C. O. Palmstierna, hävdade däremot att krigstukten skulle upplösas utan en särskild militär överdomstol; om Krigshovrätten drogs in, skulle advokatyren enligt Palmstiernas mening lämnas alltför stort spelrum inom regementena och undergräva den militäranda, som var de svenska krigsmännens främsta drivkraft. Palmstiernas argument var således helt överensstämmande med bl.a. de idéer Bergenstråhle framfört under arbetet i den Tibellska krigslagskommittén.® Adeln tog synbart Palmstiernas reservation ad notam, medan prästerna kunde fälla utskottsbetänkandet genom hänvisning till Statsutskottets konstitutionella obehörighet att yttra sig i frågor om förändring i rättegångsväsendet. Inomborgar- och bondestånden rådde emellertid samma opinion som tidigare. Inom borgarståndet framhölls att redan misstanken om att Krigshovrätten genom sin sammansättning inte uppfyllde rättvisans krav var skäl nog för domstolens försvinnande, även om detta måste ske på bekostnad av krigsmaktens »så kallade militäriska, kanske då rättare sagt kastanda».^ 2. Krigsdomstolar och ständerpolitik 1847/48 och 1850/51 Även vid nästa riksdag (1847/48) förespråkade Statsutskottet indragning av Krigshovrätten, låt vara att indragningsvännerna nu endast kunde genomdriva sitt önskemål med en enda rösts övervikt inom utskottet. Utskottsmajoriteten ansåg tidigare framställda synpunkter fortfarande aktuella; ständerna borde framhålla som sin mening att Kungl. Maj:t vid ® Riksdagens revisorers prot. 11.11.1839, R 5731, RA. SU 1840/41:44, 202. RAP: 6 s. 505; 11 s. 309 ff. PrP: 6 s. 290 f. BoP: 7 s. 61 f. EU: 173. ® SU:s prot. 24.10.1844, R 4315, RA. Majoriteten inom utskottet för förnyad skrivelse hela 16—8. SU 1844/45: 54 s. 17, 68 f. 7 RAP 1844/45: 4 s. 469. PrP: 5 s. 86 ff. BrP: 2 s. 321 f. BoP: 5 s. 589. var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=