170 denser redan på mycket tidiga stadier. Medlet härtill var i första hand ett väl varierbart tillrättavisningsinstitut lagt i händerna på lägre befäl. Hos en av de kommitterade, Erik af Edholm, som motsatt sig prygelbruk även under extrema krigssituationer, motiverades tillrättavisningsförfarandets fördelar på följande sätt: »Det patriarkaliska förhållande emellan den befallande och de lydande, som uppstått genom den förre medgiven rätt att i de flesta fall straffa eller tillrättavisa de senare för deras förseelser, utan att dessa vid laga domstol beivra, har, vad tillrättavisningarna angår, i 1859 års förordning utsträckts och i viss mån överflyttats till befälhavare för kompani, skvadron eller batteri, då förseelserna varit ringare och icke ansetts påkalla den med straffrätten försedde befälhavarens mellankomst. I denna utsträckning ligger, enligt mitt förmenande, fröet till införande och vidmakthållande av en bättre ordning än prygelstraffet någonsin mäktat åstadkomma. Ingen känner sina underlydande, deras lynnen, vanor och möjliga oarter bättre än kompanichefen, som ock efter gammal benämning äger att vara en far för sitt kompani. Genom oavlåtlig tillsyn över sina underhavandes uppförande, genom jämnhet och allvar vid utövandet av sin tillrättavisningsrätt, är han i tillfälle att på närmare håll och inom en inskränktare krets än regementschefen vaka över sitt manskaps sedlighet, leda det till vana vid ordning och disciplin och genom de mindre förseelsernas uppmärksammande avhålla det från de grövre. Regementschefens myndighet, långt ifrån att därigenom något förlora, torde tvärtom i truppens ögon stiga ju mera sällan den behöver påkallas, på samma gång kompanichefen på sin plats sålunda även, genom den honom medgivna rätt att själv avgöra, vinner ett större fält för sin verksamhet och flera tillfällen att för truppen lägga i dagen sin rättvisa och sitt allvar, samt sålunda fastare tillknyta det band mellan honom och truppen, som för en kompanichef är så oeftergivligt.»^'”’ Tydligare torde knappast kunna visas hur starkt det kriminalistiska arvet från Clas Livijn —disciplin genombrottsprevention —levde vidare. 1868 års militärastrafflagsreform Det krigslagstiftningskomplex, som kom att gå under namn av 1868 års krigslagar, bestod av tre av Kungl. Maj:t ensam utan medverkan av riksdagen promulgerade självständiga enheter: dels Strafflagen för krigsmakten (SLK), dels KF 11 juni 1868 ang. krigsdomstolar och rättegången därstädes, i fortsättningen kallad Militära rättegångsordningen (MRO), dels slutligen Disciplinstadgan (DSt).^® Ett påfallande drag hos dessa krigslagar är att den lilla rest av prygelstraff somRhodingruppen behållit, inte intagits i lagen; prygeln var därmed 7. A.a. s. 39 f. SFS 1868:60. Även i kommenterad form i Wallenstéen 1870 och 1879.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=