RB 33

169 fokus. Prygelstraffet utdömdes av flera skäl. Dels visade erfarenheterna från Gotlands nationalbeväring att kroppsstraff i form av prygel var obehövliga för vidmakthållande av tillfredsställande disciplin. Dels borde krigsmän inte få underkastas strafformer, som enligt den nya allmänna strafflagen inte ens kunde tillämpas mot grövre brottslingar. Dels hade ständernas mening om prygelstraffets förkastlighet uttalats tillräckligt tydligt.^® Inte heller de tidigare omnämnda ambitionsstraffen ansåg kommittén äga annat än affliktiv karaktär. Utredarna uttryckte vidare ett klart gillande av att justitiedepartementets militära strafflagsförslag inte upptagit tanken på inrättande av en särskild straffklass.®® Enligt kommitténs mening uppfyllde endast arrest de krav, som måste ställas på ett egentligt militärstraff. Förutsatt att arreststraffet verkställdes i mörkt rum, träffades arrestanten av ett i jämförelse med annat frihetsinskränkande straff mycket kännbart lidande, trots att påföljdens varaktighet kunde göras tämligen kort.®^ För att förebygga att arrestantens oavbrutna förvarande i mörk arrest under hela strafftiden skulle få hälsofarliga följder, föreslog kommltterade, att avbrott borde föreskrivas i straffverkställigheten var femte dag; arrestanten skulle då överflyttas till ljust arrestrum. Mörkarreststraff föreslogs av samma skäl heller inte få brukas mot person under femton år.®- Rhodinkommittén föreslog ändå, möjligen genom påtryckning av Carl XV,®® att prygelstraff borde behållas som påföljdsalternativ i krig. Motiveringen för detta var egendomligt nog rättssäkerhetsmässig: under krig kunde ett särskilt trängt läge kräva omedelbar rättelse av begångna disciplinbrott; utan tillgång till arrestlokaler och utan möjlighet att få beordra prygling av den skyldige skulle ansvarigt befäl tvingas ta rätten I egna händer för att återställa ordningen. De kommitterade hänvisade f.ö. till erfarenheter från franska marinen, där alla kroppsbestraffningar formellt avskaffats men där slag och örfilar i brist på alternativ ändå hörde till dagens ordning.®^ Det torde emellertid trots denna rekommendation om bevarade pryglingsmöjligheter för utomordentliga fall i krig inte behöva råda någon tvekan om att kommitténs straffpolitiska riktmärke varit en individualprevention, som varit inriktad på att inskrida mot brottsutvecklande ten- « A.a. s. 12. A.a. s. 13 f. A.a. s. 18. A.a. s. 18 ff. af Edholm hade i varje fall diskuterat prygelproblemet med kungen: ”Talar med Kungen om pryglets avskaffande, som han rycker åt”, af Edholm s. 120 f. ^ Förslag till serskild Strafflag för Krigsmagten, 1864, s. 16.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=