168 avslag till framställningen sedan det inhämtat att den militära strafflagstiftningen i sin helhet kommit under utredning. Utskottet underströk däremot med allt eftertryck att det inte ändrat sin principiella inställning utan höll fast vid föregående riksdags förkastelsedom över prygeln. Alla stånden biföll utskottsbetänkandet. Kungl. Maj:t behövde för det fortsatta lagstiftningsarbetets vidkommande inte sväva i okunnighet om ständernas inställning.'**’’ 6. 1863 års krlgslagsutredning Till riksdagen 1862/63 avlämnade Kungl. Maj:t den efterlängtade propositionen till allmän strafflag. Därmed var också den grundval lagd för det militära lagstiftningsarbetet somtidigare krigslagskommittéer och riksdagar efterlyst. På grundval av det allmänna strafflagsförslaget och de resultat som framkommit genom den Iggeströmska kommittén utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till strafflag för krigsmakten. Detta mllitära strafflagsförslag överlämnades för slutgranskning och justering till en krigslagskommitté under ordförandeskap av krigshovrättsrådet J. Rhodin. I kommittén ingick dessutom auditören B. Ulrich, konungens hovmarskalk Erik af Edholm, den blivande lantförsvarsministern Rudolf Abelin och regeringsapologeten från föregående riksdag, krigsfiskalen Magnus Armfelt.'*" Den Rhodinska kommittén utgick från samma grundsats som Livijn och Iggeströmska gruppen, nämligen att militär strafflag trots sin karaktär av undantagslag för militära brottmål borde avvika i minsta möjliga mån från de rättsregler och allmänna principer som införts i allmän strafflag. Justitiedepartementets förslag till ordningsstadga, kallat disciplinärstadga, ansågs av gruppen böra ges samma självständiga ställning som föregångaren från 1859, eftersom den innehöll bestämmelser, som delvis hörde till regiementet, delvis till krigslagen, samt delvis till den militära rättegångsordningen. Som ett eko av Livijns då trettio år gamla argument framhöll kommittén det vara av vikt att befälhavare på ett ställe hade tillgång till alla bestämmelser, som reglerade hans extrajudiciella, eller som den nu kallades av kommittén, disciplinära bestraffningsmakt. Termen extrajudiciell ville de sakkunniga utmönstra, eftersom den lätt kunde ge upphov till felaktiga associationer. Av naturliga skäl stod straffartsfrågan på ett särskilt sätt i utredningens 48 « Sammans LUoABEU 1862/63: 3, RAP: 3 s. 167, PrP: 3 s. 27, BrP: 3 s. 124, BoP; 3 s. 338 ff. Thysellus s. 278 f. Förslag till serskild Strafflag för Krigsmagten, 1864, s. 5, 9 f., 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=