167 behålla men starkt inskränka prygelstraffets användning. Ständerna borde därför enligt Armfelts mening avstå från de åtgärder utskottet rckommenderade.'*^ Utskottslinjen bifölls emellertid av alla stånden utom adeln och blev därmed riksdagens beslut. Adlersparre gick i ett timslångt tal i adelsståndet till angrepp mot prygeldisciplinen, varvid även ordningsstadgan från 1859 fick mottaga besk kritik. Denna förordning innebar ingen början till ett bättre rättstillstånd, menade Adlersparre. »Det synes mig som man blott åtnöjde sig med att på den gamla surdegen bortskära en och annan möglad kant, för att sedermera i denna deg inknåda nytt bakverk av palliativer och halvmesyrer . Den råhet, den grymhet, det förakt för människovärdet, som stämplade våra gamla krigslagar, finnas ehuru något förmildrade i denna förordning och skola först försvinna med den utdömda sista prygelkäppen.» Adlersparres vältalighet mötte endast svagt motstånd. Armfelt uppfordrade dock ståndsbröderna att avslå utskottsbetänkandet. Det var inte värdigt adeln att göra annat än lämna konungen som högste befälhavare för Sveriges krigsmakt ett moraliskt stöd, framhöll Armfelt. Ty då regeringen i framtiden som svar på ständernas framställning måste meddela sitt beslut att lämna ständerskrivelsen utan avseende, borde regeringen kunna hänvisa till adelns vägran att bifalla utskottsbetänkandet; adeln var ändå, menade Armfelt, det stånd, som ägde störst förmåga att bedöma de disciplinära verkningarna av kroppsstraffens försvinnande inom det militära.^“ Adelsståndet avslog visserligen utskottsbetänkandet efter ett närmast kuppartat voteringsförfarande —strax före omröstningen anlände plötsligt ett antal adliga stockholmsofficerare för att ge »rätt sida» segern'*^ —men voteringen visade alla kuppvoteringar till trots att ståndet, som i särskild grad ansågs företräda de militära intressena, var splittrat i denna militära principfråga. Av 52 avgivna röster lades nämligen inte mindre än 25 för bifall till utskottsbetänkandet.'^^ Ständerna stod därmed förhållandevis eniga, då de hos Kungl. Maj:t begärde prygelstraffets ersättande med påföljder, som bättre överensstämde med »nationens tänkesätt och tidsandans fordringar».'*^ Då Blanche emellertid inför nästa riksdags sammankallande inte hade förmärkt någon regeringsåtgärd med anledning av riksdagens skrivelse, förnyade han sin gamla motion. Utskottet pläderade dock nu för « Ibid. RAP 1859/60: 6 s. 523 ff., PrP: 5 s. 355 ff., BrP: 4 s. 656 f., BoP: 6 s. 159. Aftonbladet 30.5.1860. RAP 1859/60:6 s. 552. EU 1859/60:73.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=