166 Men Blanche kombinerade som Livijn detta disciplinära effektivitetsresonemang med praktisk kriminalpolitik: Prygeln uppfyllde intedetkriminalpolitiska grundsyftet att förbättra den brottslige. Prygeln verkade tvärtom direkt försämrande; den försämrade delinkventen genom att frånta honom heder och ära för bagatellförseelser; den försämrade folk som åsåg prygelexekutioner genom att vänja dem vid råhet; den försämrade relationen mellan befäl och manskap genom att inskärpa att lydnad och subordination skulle vila på hot om stryk; och slutligen, den försämrade beväringsinrättningens möjligheter att vinna allmän popularitet genom att underblåsa allmänhetens ingrodda försvarsovilja. »Prygelstraffet är på samma gång sin egen orsak och sin egen verkan. Det försämrar, förfäar och förvildar sinnena, så att det, så länge det finnes, måste synas oumbärligt för disciplinens upprätthållande. Men tag bort det, och man skall snart finna, att dess nödvändighet bortfaller. Sinnena bli mildare, lätthanterligare samt låta sig leda och rätta genom mildare straff».^’’ Samtliga motioner remitterades till sammansatt lag- och allmänt besvärsoch ekonomiutskott, vilket tillstyrkte bifall. Det var inte försvarligt, framhöll utskottet, att behålla affliktiva straff inom det militära, då allmänna opinionens hållning redan hade framtvingat sådana straffs borttagande som påföljder för allmänna kriminalförbrytelser. Hänvisningen till den allmänna rättskänslans fordringar fick för utskottet väga tyngre än militära experters försäkran att krigstukten skulle gå under utan prygel; det senare fann utskottet dessutomvara obestyrkt. Genom att på detta sätt åberopa en allmän, civil rättskänsla på bekostnad av militära föreställningars krav hade utskottet uttryckt en opinion som stred mot den värderingsgrund både Högsta domstolen och Kungl. Maj:t accepterat i samband med tillkomsten av 1859 års förordning om förmanskap och extrajudiclell bestraffning. Utskottet vägrade böja sig för militär fackkunskap. Kungl. Maj:t ägde emellertid en apologet inom utskottet i krigsfiskalen Magnus Armfelt, vilken i en lång reservation till utskottsbetänkandet försvarade Thyseliuskommitténs förordande av prygelstraffets behållande. Armfelt instämde med kommittén däri att han ansåg prygeln vara omöjlig att ersätta med arrest, så länge arrestlokaler fortfarande allmänt saknades på förbandens mötesplatser samtidigt som den extrajudlciella omedelbarhetsprincipen måste iakttagas. Däremot ansåg Armfelt prygelstraff kunna bortfalla som judiciell påföljd, eftersom omedelbarhetskravet inte fanns vid sådana exekutioner. Med hänsyn till att prygelfrågan utretts från både juridisk och militär synpunkt helt nyligen höll Armfelt för otroligt att Kungl. Maj:t skulle förmås revidera sitt endast två år gamla beslut att 39 Ibid. Sammnns LUoABEU 1859/60: 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=