163 4. 1859 års ktutgl. förordning omförmanskap och exfrajudiciell bestraffnmg Kommittébetänkandet remitterades till Krigshovrätten och Högsta domstolen för yttrande. Krigshovrätten var inte beredd att till fullo acceptera kommitténs föreslagna vidgning av förmanskapsbegreppet men påyrkade en straffskärpning för våld mot förmans like. InomHögsta domstolen framställdes vissa tvivel beträffande den affliktiva prygelns förenlighet med krigsmannaheder och krigsmannaära. Det ifrågasattes därför om inte prygelstraffet i vissa fall kunde ersättas med mörk arrest på vatten och bröd. Flertalet justitieråd böjde sig emellertid inför den militära sakkunskapens vitsord om prygelns oundgänglighet för säkerställande av effektiv krigslydnad.-® Till prygelförsvararna slöt sig slutligen även den 1858 tillträdde justitiestatsministern Louis De Geer. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet, dä prygelfrågan förekom till avgörande 1859, avstyrkte De Geer förslaget att ersätta prygel med mörk arrest. Den senare strafformen medförde enligt De Geers tanke inte fördelen att kunna verkställas omedelbart efter straffbeslutets meddelande utan var för straffeffektens skull beroende av tillgång till arrestlokal på platsen. De Geer stödde sig även på rättviseskäl: om straffverkställigheten blev beroende på lokaltillgång, skulle två personer sombegått identiskt lika brott kunna straffas med olika påföljder; detta kunde framkalla misstanke hos den ene om orättvis behandling. De Geer ansåg i stället prygelfrågan böra avgöras i samband med tillkomsten av nya krigslagar. Det behöver emellertid knappast betvivlas att De Geer betraktade pryglandet som ogörligt i längden. Han framförde också i konseljen ett direkt önskemål till försvarsdepartementens chefer om byggande av särskilda militärarrester på förbandens stationeringsorter. Motivet var uppenbart att finna ett alternativt straff till prygeln.^® Den ordningsstadga, som 1859 promulgerades på grundval av 1857 års kommittébetänkande,^^ kom därigenom att behålla kroppsstraff i form av prygel. Samtidigt fastställdes och reglerades förmanskapets befogenheter och omfattning efter den kompromisslösning 1856 års kommitté föreslagit (1, 2 §§). De extrajudiciella bestraffningarna framträdde i två former, kallade bestraffningar i ordningsmål och tillrättavisningar (8—15, 23, 33 §§). Den straffhumaniserande effekten av ordningsstadgan blev omedelbar och långtgående trots att prygelstraffet behållits. Prygeln förlorade inom 2» HD:s lagprot. 20.11.1857, RA. StPJD 29.3.1859, RA. StPJD 29.3.1859, RA. KF 29.3.1859 ang. förmanskap och cxtrajudiciell bestraffning (SFS 1859:34). 30
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=