162 arrestinstitution. Men tillkomsten av en sådan skulle ändå inte göra prygelstraffet överflödigt; prygeln ansågs nämligen ge snabbare straffverkan än mörkarreststraffet, som i sin tur antogs vara hälsovådligt för arrestanterna. Befälhavarna borde därför fortfarande äga möjlighet att välja mellan de båda strafftyperna. Thyseliusgruppen kunde således inte frigöra sig från tanken att affliktion i formav prygel faktiskt fyllde ett legitimt straffbehov. Då den samtidigt godkände den typ av mildare bestraffningar, som Iggeströmska kommittén kallat rättelsestraff och tillrättavisningar, kom dess extrajudiciella bestraffningssystem att omspänna ett mycket brett register.-** Förmanskapet bestämdes av 1856 års krigslagskommitté på ett sätt som innebar ett avsteg från den legala förmanskapsdoktrinen. Kommittén accepterade å ena sidan inte en uppfattning som härledde förmanskapet ur endast reglementerad befogenhet eller särskilt förordnande. Men kommittén avvisade även en uppfattning, som utan inskränkning lät förmanskapets utsträckning och omfattning bero av formell grad och anclennitet. Utredarna förespråkade nämligen en kompromisslösning: Varje krigsman inom förbandet, som besatt högre grad eller anclennitet än annan, borde gälla som den senares förman med rätt att bli åtlydd även utom tjänst, då han meddelade order till främjande av allmän ordning eller krigsmaktens ordning och anseende. Inom samma förband förekom nämligen ofta gemensam tjänstgöring mellan kompanierna, vilket utredarna ansåg fordra tillerkännande åt var och en krigsman av högre rang än annan av rätt att bli åtlydd utan villkor. Analogt borde detta subordinationsförhållande inte rubbas utom tjänst. Oskick och oordningar, som krigsman lät komma sig till last i sitt privata leverne, kunde lätt inverka menligt på förbandets anseende och därför bli militär rättssak. »Att i den mån det ske kan före¬ komma och rätta sådana av krigsman begångna oordningar, måste därför anses vara hans äldre kamraters både rättighet och plikt, och den felaktiges skyldighet att lyda vad, som för sådant ändamål befalles, bliver härav en följd.» Kommittén hade därmed utformat ett korrektivinstitut, som verkade med hjälp av rättelsestraff och tillrättavisningar på ett sätt somi realiteten skulle ha uppfyllt hedersdomstolens funktion eller i varje fall en del av dess funktioner, omförslaget upphöjts till gällande rätt.-' Under 1840-talet hade för övrigt krav på inrättande av hedersdomstolar för första gången rests mer öppet.^® Ibid. ” Ibid. 28 kVT 1844 s. 98 f., 162 f., 555 ff., 1845 s. 525 ff., 66 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=