159 ordningsfrågor (»underhavandes förhållande i övrigt») medan tjänsteorder hörde till det legala förmanskapets prerogativ. För affliktiva straff hyste Iggeströmska kommittén ringa förståelse: De förkastades av straffvetenskapen, ansågs förnedrande av allmänna opinionen och höll därför på att trängas ut ur de borgerliga lagarna; varför då behålla dem för krigsmannayrket, som mer än något annat tog äran i anspråk? Denna motsägelse måste väcka undran, hette det. Förutsatt att krigslagstiftningen inte byggde på uråldriga fördomar, borde man undersöka de fysiskt-affliktiva straffens behövlighet för krigslydnadens upprätthållande. Kommitterade ansåg dock en sådan undersökning ligga utom ramen för utredningsuppgiften; denna bestod inte i att avskaffa prygelstraffet genom att förändra den strafflära, på vilken krigsstraffrätten dittills byggt, utan att reducera bruket av prygelstraff utan rubbning av straffsystemet i övrigt.^® Det Iggeströmska kommittéförslaget utmönstrade därför prygel som straff för beväringsman i fred men behöll prygel som påföljd för indelt och värvat manskap; dock skulle sådant straff få exekveras endast sedan den straffskyldige nedflyttats i en »manskapets andra klass». Strykklassidén hade därmed för första gången direkt inskrivits i ett svenskt militärt lagförslag.^® Den paternella disciplinrättens tanke att disciplininstitutet skulle både förhindra brott och tvinga fram disciplin låg helt klart bakom kommittérades val av extrajudiciella straff. Dessa korrektioner var mindre att anse som straff än som aga, hette det. En husfader ägde rätt att inom familjen använda tillrättavisningar och vid behov även aga för att hålla familjemedlemmarna till fullgörandet av deras plikter och från störandet av lugnet och ordningen inom det mindre samhälle, som familjen utgjorde. På samma sätt som familjefadern styrde över familjen, styrde även befälhavaren eller förmannen över en större eller mindre del av krigarsamfundet; han måste därför äga samma rättigheter och möjligheter som husfadern. De härtill brukbara tvångsmedlen borde även lämpas efter de korrektiv, som allmän rätt ansåg tjänliga till aga.^® Det var således tämligen logiskt för kommitterade att avskaffa kroppsbestraffning för beväringsmän men behålla den för indelt och värvat manskap, eftersombeväringsmän aldrig kunde betraktas som arméns hus- och tjänstefolk. 18 Ibid. 1® Ibid. Krigslagsförslaget 2: 1—6, OSt 12—23 §§. 2» PM, KJD 28.2.1908, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=