RB 33

160 3. 1856 års krigslagskommitté 1846 års kommitté upplöstes formellt 1856 efter flera års inaktivitet och ersattes med en ny utredning under ledning av expeditionschefen C. J. Thyselius. De nya utredarnas huvuduppgift blev att slutföra förslaget till ordningsstadga.-^ Kommitténs främsta problem gällde självfallet att klara ut prygel- och förmanskapsfrågorna. Prygelstraffets avskaffande hade vid denna tid trätt tillbaka som högprioriterat reformönskemål. I förhållande till opinionsläget under 1844/45 års riksdag hade reformivern något mattats. Vid riksdagarna 1847/48 och 1850/51 hade prygelstraffet visserligen diskuterats av ständerna, men endast i borgarståndet uppvisades en öppen fientlighet mot affliktionsstraffet. De övriga tre stånden avstod från aktioner i väntan på den sittande krigslagskommitténs resultat.'^- Oscar I hade emellertid låtit sin förtrogne rådgivare Lefrén helt privatim ta del av Iggeströmska gruppens resultat i ett nu försvunnet betänkande. Det är inte möjligt att konstatera om den nya kommittén även fått ta del av Lefréns yttrande. Men mellan det senare och det betänkande, 1856 års kommitté avgav ett år efter sin tillsättning, fanns utan tvivel en saklig överensstämmelse. Lefrén invände mot 1846 års kommitté att denna å ena sidan önskat göra krigsmakten kvitt kroppsstraff men å andra sidan godtagit aga som en tilllåten, t.o.m. nödvändig beståndsdel i både familjens och militärståndets liv. Lefrén var heller inte helt övertygad om att prygel verkligen inom militärståndet uppfattades som så vanhedrande som påståtts. Inte heller hade utredarna enligt Lefréns mening annat än erkänt att det kunde inträffa fall, då bestraffningen för krigstuktens skull måste följa omedelbart på förseelsen samt att ett lika tjänligt och effektivt straffmedel som kroppslig tuktan svårligen stod att uppbringa. Arreststraffet ansåg Lefrén inte vara acceptabelt alternativ till prygel, eftersom arrester ingalunda fanns att tillgå över allt och verkställighet av arreststraff i allmänt häkte måste anses olämplig. Lefrén påpekade även att arreststraffen drabbade en tredje oskyldig part, nämligen arrestantens familj; soldaternas ekonomiska villkor var i allmänhet så torftiga att soldaterna behövdes hemma för att klara försörjningen för dagen. Täta eller långa arrestbestraffningar skulle därför enligt Lefréns mening få till resultat att soldatfamiljerna måste tillgripa tiggeri för att klara brödet för dagen, trots att tiggeri »vanligen är första steget på den bana som leder till brott, en ganska betänklig omständighet». 21 StPJD 28.3.1856, RA. Om kommittén, se Thyselius s. 243 f. 22 Sammans LUoABEU 1847/48:17, RAP: 5 s. 164, PrP: 7 s. 168, BrP: 3 s. 557 ff., BoP:5 s. 92; Sammans LUoABEU 1850/51:32, RAP: 9 s. 384, PrP: 11 s. 180 f., BrP: 4 s. 981 ff., BoP: 6 s. 284.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=