158 bestraffningsrätt och extrajudiciella straff samt förverkligade Livijns förslag om uppdelning av den extrajudiciella straffmakten i en polisiär och en disciplinär del. Ordningsstadgans 5 § preciserade de förbrytelser, som borde beläggas med ordningsstraff: dels vissa i militär strafflag klart angivna fall; dels ringare förseelser mot reglementen och instruktioner angående tjänstgöring och ordning inom krigsmakten, för vilka straff ej fanns stadgat i strafflagen och på vilka följt ingen eller ringare skada; dels i förlikningsbara mål då målsägaren nöjde sig med förbrytarens bestraffande i ordningsväg. Till gruppen av ordningsmål fogade stadgan bestämmelser om två särskilda strafformer. För mindre förseelser och oarter, som försumlighet av ovilja eller tröghet under exercis eller annan tjänsteförrättning, osnygghet eller vanvårdnad av kronans utrustning, begivenhet på starka drycker »och mera dylikt», vilket ej påkallade ordningsstraff, kunde rättelsestraff tillämpas mot både befäl och manskap. Som lämpliga straffarter angavs straffexercis, straffvakt, utökad tjänstgöring eller förrättande av besvärllgare arbeten i kök, kasern, läger eller stall, tjänstledighetsvägran, kaserneller regementsförbud eller indragning av extratilldelad brännvins- och tobaksportion (24—27 §§ OSt). Rättelsestraffet fick under inga villkor ske i former, som kunde skada delinkventens hälsa och tjänstbarhet (29 §). Varje förman berättigades dessutom att i höviska ordalag ge underlydande föreställningar och tillrättavisningar för fel och försummelser, som hängde samman med tjänsten, krigsmaktens ordning eller dess anseende (31 §). I enlighet med Livijns doktrin tilldelade ordningsstadgan bestraffningsrätten i ordningsmål i första hand till förbandschef, medan rätten att utdela rättelsestraff lades i händerna på kompanichef (37—40, 45 §§). Troligen som ett utslag av den disciplinära paternalismen stadgades att rättelsestraffen som regel inte skulle antecknas i truppens straffrulla (28 §). Ordningsstadgans förmanskapsbegrepp var praktiskt taget identiskt med Livijns. Befallningsrätten härleddes ur den befälsrätt som genom reglemente eller särskilt förordnande. Underlydande var skyldig lydnad mot sin förman i allt som rörde tjänsten »och underhavandes förhållande i övrigt, så vida det finnes störa allmän ordning eller dess anseende» och att utom tjänsten visa förmän tillbörlig aktning (1—3 §§). 4 § stadgade däremot att »mot den, som innehaver högre tjänstegrad, manskåpet dock undantaget, eller äger företräde i tjänsteålder, skola de honom i dessa avseenden underordnade, ändå att han icke över dem har befälsrätt i tjänsten, vara liksom emot förman pliktiga till lydnad i vad 2 § för övrigt bestämmer och till aktning på sätt i 3 § skils». Kommitterade begränsade således rangförmanskapets befallningsrätt till givits krigsman därför
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=