RB 33

157 rent militära förbrytelser men för allmänna brott endast då dessa genom att begås under militära förhållanden måste följas av svårare straff än som var föreskrivet i allmän lag. Den militära strafflagens tillämplighet borde därför inskränkas till att gälla personer, som var anställda inom krigsmakten. Mot andra personer, som förbröt sig i militära sammanhang, borde allmänna strafflagens påföljder anses helt tillräckliga, även för det fall att den brottslige begått brott som belagts med särskilt straff i krigslag. Kommitten ansåg därför ofrånkomligt att legaldefiniera de personer, som i fred skulle underkastas militär strafflag. Kommittén förordade vidare att reglerna om extrajudiciell bestraffning och militär rättegång skulle skiljas från den egentliga strafflagen. Krigslagstiftningen borde uppdelas i en egentlig strafflag, i en rättegångslag och i en stadga med bestämmelser om extrajudiciella bestraffningar.^® Utredarna följde därmed rekommendationen från 1837 års reglementskommitté att inte införa disciplinbestämmelserna i reglementet utan kodifiera dem i en självständig ordningsstadga. De kan mycket väl även ha influerats av den preussiska Disziplinarstrafordnung av 1841, vilken som nämnts, behandlade disciplinrätten självständigt. Men kommittén anförde även ett nytt argument för tillkomsten av en sådan självständig stadga: Ordningsrättens ändamål bestod inte i bestraffning av brott mot allmän lag eller enskild rätt utan i rättelse och näpst av »fel och försummelser i sådana krigsståndets särskilda plikter, vilka icke kunna åsidosättas utan att krigsordningen rubbas och det med krigsmakten avsedda ändamål äventyras». Tillämpning av ordningsstadgan var därför en sak uteslutande för befälhavare, medan tillämpning av krigslagen var en sak uteslutande för domare. Så långt överensstämde tankegången hos kommittén med motsvarande föreställning hos Livijn. Men utredarna betvivlade att den principiellt viktiga gränsen mellan polisiärt och kriminellt verkligen kunde eller alltid borde upprätthållas. »Uti nu gällande krigslagstiftning äro nämnde huvudavdelningar icke från varandra avsöndrade. De kunna väl icke någonsin så strängt begränsas att ju icke brott emot krigslagen i åtskilliga lindrigare fall alltid skola komma att underkastas disciplinärstraff. Men de straffpåföljder, som uti vardera delen bestämmas, måste, då de avse olika ändamål, i förhållande därefter bliva väsentligen skiljaktiga».^" Ordningsstadgeförslaget präglades i övrigt mycket starkt av Livijns idéer. Det innehöll bestämmelser om förmanskap och lydnadsplikt, förmans 14, 15 Ibid. PM, odat. men en i raden av flera promemorior av F. Iggeström t KM, KJD 28.2.1908, RA. Förslaget publ. i JFT XXI, 1860. F. Iggeström t KM 24.1.1852 och odat. juni 1854. ” PM, KJD 28.2.1908, RA.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=