154 arrestbestraffningarna i första och andra grad inte gick att verkställa överallt av brist på arrestlokaler. Kommitterade efterlyste därför åtgärder, som kunde avhjälpa detta uppenbara och mot lagen stridande missförhållande.^ Kungl. Maj:t beslöt som en följd av kommittéskrivelsen att låta inhämta förbandschefernas inställning i frågan. Dessa bekräftade att arrester fortfarande allmänt saknades, vilket fick till följd att mindre förbrytelser antingen måste lämnas ostraffade eller bestraffas alltför hårt med prygel. Den eftersträvade förbättringseffekten blev härigenom motverkad och de pryglades anseende helt i onödan skadat.^ Svårigheten att finna lämplig ersättning för den extrajudiciella prygeln var dubbel. För det första måste ett alternativstraff äga egenskapen att alltid kunna verkställas för att bli förenligt med den extrajudiciella omedelbarhetsprincipen. Detta talade mot arrestidén, så länge lämpliga arrestlokaler fortfarande allmänt saknades. Förbandscheferna var samtidigt obenägna att exekvera arreststraffen i allmänt fängelse eller häkte. Straffullbordan i allmän straffanstalt förutsatte nämligen större brottslighet hos arrestanten än som kunde försonas med extrajudiciella korrektiv. Disciplinfångens vistelse i allmänt fängelse kunde bli av betänklig våda för hans sociala rykte.'^ För det andra hade man inte utommilitärarrest funnit någon godtagbar ersättning för det extrajudiciella prygelstraffet. Man sökte tydligt efter alternativ och som ett led i denna strävan föreslog sjöförsvarsministern Lagerbielke 1841 införande av s.k. ambitionsstraff, vilka användes inom flera utländska flottor i stället för prygelns marina motsvarighet dagg. De antogs av Lagerbielke vara mindre skadliga för den bestraffades heder än prygel och dagg. Ambitionsstraffen avsåg att väcka och stärka den underlydandes vilja, »ambition», att lyda och innebar för manskapets del att sitta i vant eller black, för underofficer att sitta på stångsalning och rå under vissa timmar. Dessa straff kunde emellertid endast bringas till fullbordan under väderförhållanden som inte skadade den bestraffades hälsa; klimatvillkoret gjorde dem oförenliga med den extrajudiciella omedelbarhetsprincipen. Högsta domstolen påpekade också följdriktigt att straffverkställigheten inte fick bli beroende av klimat och väderlek. Justitiekanslern Faxe och Krigshovrätten ifrågasatte dessutom om inte ambitionsstraffen redan genom sin offentliga exekution innebar en fara för delinkventens heder. Något självklart alternativ till prygel innebar därför ambitionsstraffen knappast.® ® Tj.regl.kommittén 1837, vol. 3: kommittén t KM 3.3.1838, KrA. * Statsrådsprotokoll i lantförsvarsärenden 30.11, 7.12.1841, RA. Konseljhandlingarna, KJD 29.3.1859, RA. Jmf. även af Dalströms yttrande i RAP 1840/41: 3 s. 67 f. ® Sammans LUoABEU 1840/41:48. Statsrådsprot. i lantförsvarsärenden 30.11.1841, RA. KVT 1847 s. 544 f. ® JK:s registratur: JK A. Faxe t KM4.11.1842, RA. KHR:s registratur: KHR t KM 24.8.1842, RA. HD:s prot. 27.5, 14.12.1842, RA. StPJ 6.4.1842, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=