155 Till nästa riksdag (1844/45) återkomjustitieombudsmannen Landin i sin ämbetsberättelse till sin gamla frågeställning: Extrajudiciell straffmakt var visserligen nödvändig för att säkra krigslydnad och bringa snabb rättelse av begångna fel. Men som sådant rättelsemedel borde prygeln med hänsyn till sin infamerande verkan inte få brukas, särskilt som det extrajudiciella förfarandet lämnade ringa garanti för opartiskt utslag. Den tilltalade var utlämnad ät befälhavarens humör, hat, vrede och nycker, vilka Landin inte ansåg betydelselösa vid bedömningen av brottet och utmätandet av straffet. Den bestraffade kunde visserligen få sin sak prövad av domstol, men en i efterhand vunnen upprättelse uppvägde inte den redan lidna skymfen. Justitieombudsmannen yrkade därför åter att de gotländska straffreglerna skulle utsträckas till att gälla allt rikets beväringsmanskap. Även i en bondemotion krävdes att prygeln skulle utbytas mot mörkarreststraff; det senare framhölls vara ändamålsenligare och samtidigt lättare att kontrollera för att stävja godtyckliga bestraffningar." Utskottet ställde sig bakom uppfattningen att den gotländska militärstraffrätten borde tillämpas även mot landets övriga beväringsmän. Utskottet tillstyrkte däremot inte prygelstraffets fullständiga borttagande inom den indelta och värvade armén men väl en inskränkning i bruket av extrajudiciell prygel. Utskottsbetänkandet bifölls av präster och bönder. Borgarna ville avskaffa den extrajudiciella prygeln även inomden värvade och indelta armén men biträdde senare de två övriga ståndens beslut. I den underdåniga riksdagsskrivelsen inflöt önskemålet att extrajudiciell prygel skulle få åläggas först sedan den felande efter flera mildare men resultatlösa korrektioner nedflyttats i en särskild straffklass. Därmed hade straffklasstanken tagit ett långt steg mot förverkligande.® Kungl. Maj:t remitterade ärendet vidare till justitiekanslern, Krigshovrätten och Högsta domstolen för yttrande. Remissinstanserna instämde i stort i justitieombudsmannens mening men framhöll att nya militärstraffbestämmelser av det slag som begärts av ständerna inte kunde utfärdas annat än i samband med tillkomsten av en helt ny krigslag. Tre justitieråd (Bredberg, Engelhart och Themptander) såg gärna att de gotländska rättsreglerna vann allmän tillämpning. Justitieråden uttalade dessutom missnöje med den extrajudiciella omedelbarhetsprincipen; extrajudiciella prygelstraff gick alltid i fullbordan, medan av domstol utdömd prygel ofta förvandlades till annan påföljd vid prövning i högre instans; den mindre felande uteslöts härigenom från möjlighet att få den straffmildrlng, som ofta kom den mer brottslige till del. Justitiekanslern von Koch förordade direkt tillsättandet av en ny krigslagsutredning i Förstärkta krlgshovrättens ställe, von Koch föreslog att " JO:s ämbetsberättelse 1844 s 34 ff. Sammans LUoABEU 1844/45: 13. s Sammans LUoABEU 1844/45: 13, 26, BrP: 2 s. 515 ff., 3 s. 680, EU: 135.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=