RB 33

153 I sin motion, där influensen från Livijn var påtaglig, framhöll Cederschjöld att hälften av rikets alla fångar tidigare varit krigsmän, trots att krigsmannakåren endast utgjorde en sextondel av landets totala manliga befolkning. Denna disproportion mellan krigsmannagruppens andel av totalbefolkningen och dess andel av totala antalet bestraffade var ingen tillfällighet, ty det ständiga pryglandet berövade soldaterna både hederskänsla och människovärde; militära bagatellförseelser avstraffades med prygel medan kroppsstraff efter allmän lag följde först för betydande brottshandlingar. Cederschjöld menade att det flitiga pryglandet helt enkelt vande soldaterna vid affliktionen, som därigenom förlorade sin preventiva effekt. Det allvarliga var emellertid att respektlösheten mot militära kroppsstraff även påverkade krigsmännens uppfattning om allvaret i kroppsbestraffning efter allmän lag. Cederschjöld önskade därför förbjuda användning av prygel mot beväringar. Som alternativ förordade han mörk arrest, vars effekt kunde skärpas genom inskränkning i arrestantens kost. Prygelstraffet borde under alla omständigheter inte få användas förrän arreststraffet visat sig verkningslöst mot en brottsling. Cederschjöld yrkade på remiss av motionen till sammansatt lag- och allmänt besvärs- och ekonomiutskott för behandling av de delar av motionen, som angick prygelstraffets borttagande i allmänhet; de delar som gällde prygelns användning mot beväringsmanskapet borde däremot handläggas som ett för konung och ständer samfällt lagstiftningsärende, eftersom 1812 års riksdag undantagit beväringen från andra straff än arrest, kassation och dödsstraff. På 1840 års ständer ankomenligt Cederschjöld att skaffa tillräckliga garantier mot överträdelse av detta ständernas förbehåll från 1812. Ständerna var emellertid inte redo att godta den grundlagstolkning, som låg innefattad i Cederschjölds yrkande utan remitterade såväl Landins som Cederschjölds framställningar till sammansatt utskott. Utskottet förklarade att prygeln spelade en så central roll i gällande krigslagstiftning att den inte vore möjlig att avskaffa annat än i samband med tillkomsten av en helt ny militär strafflag. Prygelstraffet borde därför enligt utskottet behållas men endast i form av judiciellt straff. Som extrajudiciell bestraffning ansågs prygeln olämplig. Utskottsbetänkandet föll emellertid igenompå adels- och prästeståndens motstånd.^ De två högre ståndens uppfattning kan mycket väl ha dikterats av samma tvekan inför prygelstraffets avskaffande och fr.a. svårigheten att finna effektiva straffalternativ, som var märkbar även bland ledande militärer omkring 1840. Tjänstgöringsreglementskommittén uttalade i en skrivelse 1838 sina betänkligheter mot att de i 1812 års cirkulär medgivna - RAP 1840/41:3 s. 64 ff., Sammans LUoABEU:48, RAP:23 s. 411 ff., PrP: 14 s. 542 f., BrP: 7 s. 166 ff., BoP: 11 s. 232.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=