149 För att vara sann och verksam måste disciplinen utgå såväl ovanifrån och nedåt som nedifrån och uppåt. Officerare har [rätt] att ej förolämpas, soldaten att ej förödmjukas. Förödmjukelse är lika oförenligt med hederskänslan som förolämpning. De uttrycka båda ett förakt. Soldaten är dessutomsåsom svagare mera i behov av skydd. Därför förutsätter det en hög grad av råhet att med skällsord eller smädelser överhopa en underhavande, som icke är i stånd att försvara sig En nedåtgående disciplin är ej tillräcklig att vidmakthålla ordning inomen armé. Den leder till förtryck och detta gör åter hederskänslan om intet.»'- Livijn använde därför en rättskonstruktion, som gjorde klar skillnad mellan begreppet lydnad i betydelsen »färdighet eller benägenhet att verkställa en given befallning» och begreppet aktning i betydelsen »den yttre vördnadsgärd man är skyldig den som innehaver en i staten högre ansedd befattning». Lydnad tillkom med detta betraktelsesätt endast den som erhållit rättighet att befalla över en viss bestämd truppstyrka. Grundades däremot förmanskapet på rang, blev konsekvensen att en vid tjänsten fästad heder överordnades en rättighet som ytterst gick tillbaka på mandatet att i konungens stad och ställe utöva befallningsrätt. Rättighet att bli åtlydd tillkom därför endast den som var anställd som förman för underordnad eller på annat sätt ägde utöva befäl. Befallningsrätten gällde naturligtvis i konsekvens med detta endast inom det strikta tjänsteförhållandet. I andra fall kunde förman endast fordra aktning från underlydande och visshet om att gjorda erinringar mottogs med anständighet. »Kanske bör denna senare rättigheten också utsträckas till förman i rang, då denne råder eller erinrar i tjänsteangelägenheter». Utöver vad denna modifikation medgav kunde Livijn inte gå."’^ Liksom rangförmanskapet föll även idén om hedersdomstol för Livijns legalitetskrav. Hedersdomstolen uppfattade Livijn som grundlagsstridig. 16 § Regeringsformen medgav endast att medborgare dömdes av den domstol, under vilken han rätteligen hörde; någon specialdomstol av hedersdomstolstypen kände däremot inte svensk lag. 36 § Regeringsformen för- ■- Kommentar till krigslagsförslaget 2:27, Vf 146:8, KB. Disciplin inom cn Armce är dubbel, odat., Vf 146: 7, KB. Det fanns enligt Livijn inget skäl att hävda att förolämpande av tjänsteman med högre rang skulle straffas lika hårt som förolämpande av förman. »Om i detta hänseende bildat sig inom armén cn opinion, stridande emot gällande krigslag, så är detta cn fördom som bör utrotas och måste utrotas, emedan verkställande makten ej kan tillåta och ej får tillåta att då lagen bjuder en sak, så bjuder ett inrotat missbruk motsatsen därav. Största delen av den armé för vilken dessa krigslagar stiftats äro medborgare, som uppfylla en medborgerlig plikt genom sin tjänstgöring. Och det är lika nödvändigt att dessas skyldigheter bestämmas genom lag, som att lagen icke av dem fordrar mera än vad behov göres. överdrift föder liknöjdhet och illvilja, och därpå följer antingen laglöshet eller upplösning», Kommentar till krigslagsförslaget 2: 12. Förstärkta krigshovrättens prot. 15.3. 1S2S.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=