150 bjöd dessutom att ämbetsman avsattes på annat sätt än efter laga dom; hedersdomstolens idé innebar däremot att någon kunde fällas för gärningar som lagen lämnat strafflösa. Tanken på införande av ett hedersdomstolsinstitut var således omöjlig av rent konstitutionsrättsliga skäl. Detta gav Livijn tillräcklig anledning att öppet ta avstånd från det hedersdomstolsförslag som framförts i bl.a. generaladjutantsremissen över den Tibellska kommitténs betänkande.'^^ 4.3. Besvärsförfarande med bevarad rättssäkerhet Förstärkta krigshovrätten beslöt trots Livijns reservationer att behålla de regler i krigsartiklarna som inskränkte underlydandes möjlighet att effektivt besvära sig mot förmans åtgärd. För Livijn framstod däremot ett från rättssäkerhetssynpunkt väl genomtänkt besvärsinstitut som ett verksamt medel för underlydande att säkerställa sig mot våld och förtryck. Särskilt allvarligt uppfattade Livijn det vara att besvärsframställning förbjöds till annan än närmast överordnad chef, ett förfarande som gjorde besvärsinstitutets effektivitet illusorisk. Med högst få undantag kunde endast den mest trängande nöd driva fram besvär, ty den anmälde förmannen ägde stora möjligheter att i framtiden trakassera den klagande."® Inte heller krigsdomstol tillmätte Livijn alltför stor betydelse som faktor för tillvaratagandet av underlydandes rättssäkerhet. De militära rättsledamöterna hade Livijn ofta funnit vara nära lierade med den, mot vilken »Således vad konungen icke kan och vad lagen icke förmår det skall likväl hans kamrater kunna göra utan dom och rannsakning. Och varför? Jo för att bibehålla uniformens helgd. Men äro icke lagen och den personliga säkerheten lika heliga som uniformen. Och en officer kan icke så förlora sitt anseende att han bliver en skamfläck och en skymf för regementet utan att hava själv berett sig detta och genom förövade missgärningar, och då träffas han ju av lagen. Man vill anse de till rådplägning härom samlade officerarna såsom en jury. Men en så beskaffad opinionsjury är icke laglig i Sverige, och efter 16 § Regeringsformen skall konungen låta var och en bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder. Vid en jury framträder därjämte en anklagare och där avhöras ej mindre vittnen än den anklagades försvar. Skall detta här ske eller skall den anklagade dömas frånvarande och ohörd[?] I förra fallet är det lika lätt att inställa honom för en krigsdomstol, i det senare åter kan officersanmälan icke upptagas av konungen, som bör ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd utan han lagligen förvunnen eller dömd är. Men härförutan befarar jag att ett dylikt tillstånd skall giva anledning till mångfaldiga oredor inom armén. Det skall öppna lönngångarna åt avundsjukan, hatet och förtalet, och inom regementen där partier uppstå, skola de bliva eviga och förföljelsen ej känna någon gräns Jag kan ur en äldre tid framdraga flera exempel, ehuru sällsynta. Men de skola icke bliva det, om det enskilda hatet och ilskan få tillfälle att verka under förklädning av nit och omtanke för kårens heder och uniformens helgd». Förstärkta KHR:s prot. 15.3.1828. Förstärkta KHR:s prot. 7.5.1828. RättegångsOrdningen, odat., Vf 146: 8, KB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=