148 således direkt betydelse för disciplininstitutets tillämpning. Detta för omedelbart över framställningen på frågan hur Llvljn uppfattade begreppet »militär lydnad». 4.2. Subordinationens gränser Den påfallande legalism som bar upp Livijns militära straffdoktrin var oförenlig med en bekännelse till subordinationen som ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnaden stred, menade Livijn, mot en rättstradition som var möjlig att föra tillbaka ända till Gustav II Adolfs krigsartiklar.*’*’ Den var farlig i den meningen att den genom att tillämpas felaktigt kunde tvinga soldaterna att handla mot moral och samvete."® Den stred slutligen mot gällande rätt som inte medgav någon ämbetsman vare sig civil eller militär att befalla utom sin ämbetsmyndighet och samtidigt kräva åtlydnad av den felaktiga befallningen.'^^ Till dessa argument fogade Livijn ytterligare ett, som i koncentrat innehöll själva kärnan i hans disciplinlära, nämligen doktrinen om den dubbelriktade disciplinen: »Om jag ej alltför mycket misstager mig, så måste disciplinen inom en armé vara dubbel och utgå så väl ovanifrån och nedåt som nedifrån och uppåt. Likasom förman har rättighet att fordra en ögonblicklig och noggrann lydnad uti allt vad han å tjänstens vägnar befaller, likaså har även underhavande rätt, att ej besväras med andra befallningar än de, som röra hans tjänst, och emot befälets rättighet till yttre vördnad och aktningsbetygelser svarar soldatens fordran att ej förödmjukas. Både missaktning och förödmjukelse kränka hederskänslan, ty de uttrycka båda förakt. Men officern får icke låta förstå att han föraktar soldaten, ty därigenom nedsätter han själv det stånd han tillhör och kväver hederskänslan. Såsom svagare, till följd av sin ställning inom samhället, är soldaten mera i behov av beskydd och därför förutsätter det antingen en tanklös högfärd eller bristande kännedom av det militära yrkets fordringar att demoralisera soldaten genom grymma, hederskänslan undergrävande eller utöver ändamålet skärpta bestraffningar, eller ock att med smädelser bemöta en underhavande, som ej är i stånd att försvara sig, eller, om han försvarar sig, därigenombegår ett brott. svenska adeln var en av världens mest komplott- och statskuppsbenägna aristokratier, hävdade Livijn. Inte oväntat uppehöll man sig i ledande militärkretsar gärna med »den så kallade disciplinen, varmed de egentligen förstår den blinda lydnaden från soldatens sida, icke så mycket för officerns befallningar som hans person. Skälet härtill är icke svårt att finna. Man är sig själv närmast. — Enda räddningsmedlet härur är att disciplinen bliver mindre slavisk och att soldaten får lov att bruka den tankeförmåga försynen hos honom nedlagt. Detta är numera icke omöjligt sedan conscriptionen förstärkt lederna». Förstärkta krigshovrättens prot. 15.3.1828. '® Sammanblandning af lydnads- och aktningspligten, odat., Vf 146: 7, KB. Förstärkta krigshovrättens prot. 15.3.1828. 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=