146 Livijn tog fasta på själva karaktären av militärstraffrätten. 1810 hade krigsmakten endast bestått av personer som frivilligt påtagit sig krigstjänsten och därmed avsagt sig det beskydd allmän lag gav samhällets medlemmar. Riksdagsordningen kunde därför tolkas så att den utgått från förutsättningen att militärstraffrätten var av privaträttslig karaktär, ty den ingick som en sanktionsdel i ett avtal om lega till krigstjänst mellan konungen och den enskilde soldaten. 1812 års beväringslag hade däremot påtvingat varje medborgare en skyldighet att ställa sig i ledet och därmed även under de militärstraffrättsliga reglerna; detta gav militärstraffrätten en offentligrättslig karaktär, som omintetgjorde denna tolkning. Kriminallag för krigsmakten kunde nämligen, menade Livijn, inte betraktas på annat sätt än som helt likställd med allmän kriminallag. En annan och motsatt tolkning skulle nämligen ha inneburit att ständerna genom bifallet till beväringslagen uppoffrat en del »av det uppväxande släktets rättigheter och de som uppfyllde den högsta medborgerliga plikt, den att våga sitt liv för sitt fädernesland, i själva verket vara satt utom samhällets lagar och underkastade en särskild lag, tillkommen utan att den ena lagstiftande statsmakten därtill medverkat».®^ För det tredje talade försvarspolitiska skäl för att samfälld krigslagstiftningsmakt kunde äga ett lugnande inflytande på allmänhetens försvarsrädsla. Varje far och medborgare tillfredsställdes av vetskapen om att de lagar, somhans söner, bröder och vänner underkastades somföljd av en påtvingad försvarsplikt, tillkommit i enlighet med grundlagens avsikt och gillats av ständerna. Endast härigenom kunde allmänheten få en klar kännedom om innehållet i den straffrätt beväringarna måste underkastas under sin tjänst. Livijns sarkasm mot en annan ståndpunkt var tydlig. Genom att hänvisa till att en av Tibellska kommitténs ledamöter, troligen Bergenstråhle, »ju till och med föreslagit, att de som ej fullgöra vad dem befallt blivit skola pryglas», kunde han förutspå det sociala resultatet av en sådan syn på straffrätten: »således kan en ung man av god familj och goda förhoppningar få prygel för det [han] ej borstafr] en ung fänriks stövlar. Det måste vara viktigt att veta vilka öden unga svenska medborgare kunna gå till mötes». Den grundläggande normgivningen inom militärrätten kunde således Livijn inte frånkänna ständerna. Polislagstiftningsrätten förbehöll han däremot Kungl. Maj:t, eftersom Kungl. Maj:t utan ständernas hörande ägde grundlagsenlig rätt att utfärda både rent militära och ekonomiska lagar. Mitt emellan dessa två inplacerade Livijn polisrätten. Omdärför den militära kriminallagen gjordes till föremål för samfälld lagstiftning, följde därDå fråga åter uppstått, huruvida det till förstärkta Kongl. Krigs Hof Rättens granskning öfverlämnade förslag . . . Böra Krigs Articlarne underställas R:H:Ständer? Ibid. Kommentar till krigslagsförslaget 9:21, odat., Vf 146:8, KB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=