145 För det första ansåg han sig i tidigare lagstiftningspraxis ha funnit stöd för tanken på krigsartiklarnas statsrättsliga likställighet med allmän kriminallag; 1755 års krigsartikelförslag hade underställts ständernas granskning och beslut; samma procedur menade Livijn ha iakttagits ytterligare ett par tre gånger, viktigast bland dessa då 1810 års Lagutskott fick yttra sig över krigslags ställning,^® alltså »kort efter Regeringsformens antagande och medan grunderna för och meningen av densamma ännu voro i friskt minne». Konstitutionell lagstiftningspraxis talade alltså till förmån för ständernas delaktighet i den militära kriminallagstiftningsrätten.®® För det andra menade Livijn att den tolkning av frågan om delad lagstiftningsrätt som gjorts på grundval av det nya grundlagsverket inte var hållbar efter tillkomsten av 1812 års beväringslag. Regeringsformen stadgade att de militära rättsärender, som fördes till kunglig prövning, måste föredras och avgöras i Högsta domstolen i samma ordning som allmänna kriminalmål; mellan allmänna och militära revisionsärenden förelåg därför ingen skillnad. Inte heller hade han funnit att kriminallagstiftning i allmänhet Ingick bland de justitieärender, som lämnades till beslut i statsrådet.®* Analogt förhållande borde då även gälla för den militära kriminallagstiftningens del; slutsatsen kunde, menade han, inte gärna bli annan än att stiftande av militär kriminallag vore att uppfatta som en ständernas och Kungl. Majrts gemensamma åtgärd.®- Frågan var emellertid varför grundlagarna kunnat uppfattas på annat sätt. Hans förklaring var följande. 33 § Riksdagsordningen stadgade att till Lagutskottet endast finge remitteras lagstiftningsärende som berörde militär lagstiftning med tillämplighet på medborgare utom krigsstaten. Med hänsyn till att den militära lagstiftningsrätten inte berördes på annat håll i grundlagsverket hade man vid uttolkningen av den militära lagstiftningsbehörigheten genom ett slut e silentio ur 33 § Riksdagsordningen ansett ständernas militära lagstiftningsrätt sammanfalla med Lagutskottets behörighet; något annat utskott angavs ju i grundlag inte som behörigt att bereda en lagfråga av detta slag. Var detta resonemang hållbart? Detta förnekade Livijn. Det hade på sin höjd varit hållbart under de dryga två år som förflutit mellan Riksdagsordningens tillkomst och beväringsinrättningens införande. Men beväringsinrättningen rubbade själva förutsättningen för att tolka 33 § i denna riktning. Se ovan V. 2.1. Då fråga åter uppstått, huruvida det till förstärkta Kongl. Krigs Hof Rättens granskning öfverlämnade förslag..., odat., Vf 146:7, KB. Böra Krigs Articlarne underställas R:H:Ständer? odat., Vf 146:8, KB. Finns i två versioner; här följs den längre. 0» Ibid. Ibid. 10 Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=