144 på nationens allmänna rättsmedvetande och värderingar. Samma sak kan givetvis uttryckas med ett resonemang e contrario så att strafflagstiftningen inte på någon punkt fick avfattas på ett sätt som stred mot dessa föreställningar för att inte i motsvarande grad förlora i syfte och verkan. För militärstraffrättens vidkommande var detta särskilt viktigt, eftersom denna typ av lag även hade till uppgift att öka försvarsviljan och stärka disciplinen hos beväringshärens soldater. Just av hänsyn till detta medborgardrag i militärstraffrätten kunde enligt Livijn militärrätten aldrig framställas med de anspråk på autonomi som förespråkats av den Tibellska kommittéminoriteten. Reellt innebar emellertid den grundprincip som formulerats av Livijn under namn av paternell disciplin åtminstone skenbart ett brott mot den legalitetsprincip han uttryckligen sade sig företräda. Vad han straffrättsligt vann i fråga om humanitet i rättskipningen förlorade han otvivelaktigt i form av minskad enskild rättssäkerhet. Det var ju även på just denna punkt af Dalström insatt sin kritik mot Livijns beskrivning av disciplininstitutet. Bilden blir dock inte fullständig om man inte uppmärksammar vissa andra sidor av Livijns militärstraffrättsliga uppfattning, i vilka han direkt brottades med rättssäkerhetsproblemet: frågan om den militära normgivningsmakten, frågan om förmansbegreppet samt frågan om besvärsförfarandets effektivisering. Statsrätt och militär normgivningsmakt Livijns principiella utgångspunkt för det militära lagstiftningsarbetet —att militär och allmän kriminalrätt som utflöden av samma objektiverbara nationella rättsmedvetande måste äga det närmaste inre sammanhang — var ur statsrättslig praktisk synpunkt inte accepterad. Konsekvenserna av Livijns resonemang blev nämligen att bägge dessa lagstiftningar skulle tillkomma på samma sätt, dvs. genom samfälld lagstiftningsrätt; han tvekade heller inte att driva denna tanke uttalat. Ståndpunkten var emellertid problematisk ur den synpunkten att, som tidigare nämnts under V.2.I., grundlagarnas formella avfattning endast medgav samfällt lagstiftningsförfarande beträffande de delar av militärstraffrätten, som ägde tillämpning till medborgare utom krigsstaten, dvs. i första hand beväringsmanskapet. På denna konstitutionsrättsliga grund hade såväl Lagkommittén som den Tibellska kommittén byggt då i det ena fallet militärstraffrätten helt undantogs från Lagkommitténs uppgift och i det andra fallet endast sådan militärlag, som tillkom Kungl. Maj:ts lagstiftningsrätt, drogs in i utredningsarbetet. För Livijn var denna premiss otillfredsställande. Av tre skäl önskade han en statsrättslig precisering av den militära normgivningsmakten. 4.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=